Det nya förslaget till Nobel Center väcker en gammal fråga som följt mig genom hela mitt yrkesliv: Varför bygger vi fult? Efter 70 år som arkitekt kan jag säga att svaret inte handlar om brist på teknik, resurser eller kompetens. Det handlar om något mycket djupare – om förlusten av känsla, mod och respekt för människans inre behov.

När jag ser det nya Nobel Center‑förslaget – ännu en anonym volym, ännu en låda i glas och raster – känner jag samma sak som när jag första gången såg kvarteret Vilboken i Olofström. Där stod ett bostadsområde så känslomässigt avvisande att hälften av lägenheterna stod tomma. Till slut gav man upp och beslutade att riva ”skiten”, som det hette i folkmun.

Jag fick uppdraget att rita nya hus på de gamla grunderna. Och redan vid första besöket visste jag vad som måste göras: bryta tabut, återinföra det mänskliga, ge platsen värme, variation och identitet. När vi gjorde det accepterades byggnaderna omedelbart. Det var inte magi. Det var mänsklighet.

Det är samma sak med Nobel Center. Problemet är inte att arkitekterna saknar skicklighet. Problemet är att systemet saknar känsla.

Vi bygger fult när vi slutar känna.

Redan 1963, innan jag lämnade Chalmers, skrev jag:

”Endast med hjälp av hela sin kapacitet skall politiker och andra fatta sina ställningstaganden, där minsta möjliga antal element med oförutsebara effekter får förekomma.”

Det är just detta som hänt. Vi har byggt bort det oförutsebara. Vi har rationaliserat bort det poetiska. Vi har ersatt känsla med kalkylblad.

Resultatet ser vi överallt: Nya Slussen – en tekniskt avancerad men emotionellt steril miljö. Nobel Center – ett förslag som verkar mer rädd för att sticka ut än angeläget om att beröra.

När arkitekturen reduceras till riskminimering får vi byggnader som är korrekta men själlösa. När processen blir viktigare än idén försvinner modet. När politiken fruktar konflikt ersätts vision med kompromiss.

Men människan är inte en funktion. Hon är en kännande varelse.

Den som har tillgång till sitt känsloliv och har utövat konstnärlighet vet vad som gör en miljö levande. Den som förlorat sitt känslocentrum bygger däremot miljöer som är likgiltiga – och människor känner det direkt.

Det är därför Vilboken stod tomt. Det är därför Slussen känns som en transportsträcka. Det är därför Nobel Center riskerar att bli ännu ett monument över vår arkitektoniska rädsla.

Det är dags att återupprätta arkitekturens mänskliga dimension.

Det kräver fyra saker:

• • Att medborgaren får verkligt inflytande, inte bara genom formella samråd utan genom genuint engagemang.
  • Att experter är öppna med sina grunder, och lyhörda för människors känslomässiga behov.
  • Att konstnärer och arkitekter ges frihet, inte bara ansvar.
  • Att vi vågar prioritera skönhet, variation och identitet, även när det kostar mer och tar längre tid.

När individen ges rätt och möjlighet att påverka sin miljö växer platser fram som är både funktionella och poetiska. Det är då staden blir mänsklig.

Nobel Center förtjänar mer än en låda. Sverige förtjänar mer än rädsla.

Nobelpriset är en av världens starkaste symboler för mänsklig kreativitet, mod och intellektuell frihet. Det är orimligt att dess hemvist ska präglas av defensiv arkitektur.

SE ÄVEN: DEBATT: Motståndet mot Nobel-förslaget är ett rop på liv mellan husen

Vi kan bättre. Vi måste bättre. Och vi vet hur man gör – för vi har gjort det förr.

Det är dags att återta arkitekturen som ett uttryck för människans själ. Det är dags att bygga vackert igen.

Bengt Hellborg

Arkitekt SAR/MSA