Mycket är sjukt i landet Sverige. Det innebär att en person som till exempel står åtalad för ett stort antal brott – allt från kanske två–tio brott eller fler – bara fälls för det brott som ger den högsta straffsatsen. Detta innebär att offren för alla de brott personen inte blir fälld för får noll upprättelse och därmed av rättsväsendet ses som oväsentliga.

Bakgrunden till det här sjuka systemet är både ovilja och resursbrist. Oviljan ligger på politikernas bord: varje enskilt brott borde straffas. Resursbristen ligger dels hos polisen, gällande utredningskapacitet, dels hos domstolarna, gällande möjligheten att behandla alla åtal. Detta handhavande är inget annat än en nedmontering av rättssamhället och en uppmuntran till kriminella att begå fler brott, när man vet att rättssamhället ignorerar merparten av brotten.

Om vi någonsin ska få ett rättssamhälle med stöd hos befolkningen måste alla brott leda till konsekvenser, antingen genom åtal och domar för samtliga förseelser med direkt sammanläggning av alla straffpåföljder, eller genom exempelvis den USA-inspirerade 3-strikes-regeln, det vill säga att vid den tredje domen blir straffet livstidsfängelse. Givetvis torde sådana åtgärder kosta stora belopp, för allt från polisen till domstolar och fängelsesystemet, men om Sverige och svenska politiker vill skapa och upprätthålla ett rättssystem med förtroende hos medborgarna måste politikerna hitta dessa ekonomiska medel – oavsett om det gäller indragning av medel till försvaret, Sveriges utlandsbistånd, bistånd till den så kallade nödvändiga gröna omställningen eller 109 miljoner kronor för 48 000 elmopeder till Ghana.

Effekterna av omfattande straffrabatter för mängdbrottslighet är troligen något de flesta svenskar slipper stifta bekantskap med, men många av oss har upplevt denna rabatt till exempel vid trafikbrott. Om du fastnar i en poliskontroll där du brutit mot mer än en trafikregel får du automatiskt halverat bötesbelopp för din andra förseelse. När jag själv för en tid sedan råkade ut för just en sådan händelse frågade jag en av poliserna som deltog i tillslaget om orsaken till rabatten på bötesbeloppet för den andra förseelsen. Polismannen tvingades dock tillstå att han inte hade något svar på frågan.

Problemet med kriminalitet i vårt land är dock inte trafikförseelser och böter, utan snarare den omfattande gängbrottsligheten och allt från yngre tonåringar med redan digra straffregister, som på grund av ålder inte ens kan dömas till de futtiga och verkningslösa straff våra domstolar utmäter, till vuxna återfallsförbrytare som döms till omfattande straffrabatter. Att döma återfallsförbrytare eller yngre med digra straffregister till allt från samhällstjänst till ett par månaders fängelse ger helt fel signaler om vad hederliga svenskar förväntar sig av ett fungerande rättssystem.

Återfallsförbrytare, oavsett ålder och brottets art, ska helt enkelt inte springa omkring fritt i samhället och därmed begå nya brott med nya offer som följd. Svenska medborgare har all rätt att kräva att ett fungerande rättsväsende också gör vardagen så säker som möjligt, vilket innebär att den onda cirkeln måste brytas. Detta kan endast ske med tillräckligt omfattande frihetsberövanden och obligatorisk utvisning av utlandsfödda kriminella redan, och senast, vid den andra domen.

Sverige kan och ska lägga mycket resurser, tid och omsorg på förebyggande arbete mot kriminalitet, men det förändrar inte det faktum att kraftfulla repressiva åtgärder är en del av den nödvändiga mixen för att ens ha en möjlighet att komma till rätta med den omfattande och samhällsförstörande kriminaliteten i samhället.