Jag är i allmänhet inte förtjust i förbud, särskilt i lägen då ändring kan åstadkommas på annat sätt. Jag är följaktligen inte heller förtjust i idén om att förbjuda hijab på allmän plats.

Emellertid frågar jag mig om det verkligen är nödvändigt att skydda muslimsk klädsel så långtgående som vi gör i Sverige.

DO skulle omedelbart anmäla till AD, kräva diskrimineringsersättning och utfärda vite mot den arbetsgivare som vägrat att anställa en kvinna i hijab eller krävt att slöjan ska tas av.

Detta skulle troligen drabba även offentliga arbetsgivare. När jag var tjänsteman på Migrationsverket såg jag att det hände då och då att asylsökande konvertiter, människor som hotas till livet i sina hemländer för att de lämnat islam, utreddes av handläggare i hijab. Många inom verket tyckte att detta var fel men ingen vågade säga något öppet. Jag vet att flesta av dessa handläggare var ärliga och goda tjänstemän och försökt göra ett bra och riktigt jobb. Men jag vet också att asylsökande som varit med om sådan utredning känt sig ytterst obekväma i situationen. Frågan är vems intressen som ska väga tyngre?

Samtidigt som yttrandefriheten i Sverige är en minst lika stark rättighet som religionsfriheten så har faktiskt arbetsgivare hos oss rätt att förbjuda personalen att bära politiska symboler på arbetsplatsen, särskilt inom offentlig sektor. Partipolitiska märken accepteras inte. Varför är då hijab ett undantag? Varför vågar inte Migrationsverket stoppa handläggare i hijab från att utreda konvertitärenden?

Vissa säger att intolerans mot hijab på arbetsplatsen skulle vara inskränkande mot religionsfriheten och vissa säger att det rent av skulle vara rasism. Detta tål att ifrågasättas.

I Frankrike få inte offentligt anställda bära hijab och Europadomstolen har godtagit det. Varför inte skulle det inte kunna gälla hos oss?

Slöjan är inte en oskiljaktig del av individen. Ingen föds med den. Jag kan inte föreställa mig att kvinnor som är intelligenta nog för att bli läkare eller jurister på fullt allvar tror att Gud skulle straffa dem om de inte täckte håret utanför hemmet. I vart fall är de nog väldigt få, så få att patienters och rättssökandes rätt att slippa oroa sig för om de ska få opartiskt bemötande bör väga tyngre.

Om det finns kvinnor som helt frivilligt väljer slöjan beror det nog nästan uteslutande på att de vill markera grupptillhörigheten och visa omvärlden: ”Se här, jag är en muslimsk kvinna och följer islams värderingar”.

Sådant uttryck bör naturligtvis tolereras i ett demokratiskt samhälle, på gator, torg och i privata sammanhang. Däremot anser jag att lagar om religionsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet inte nödvändigtvis bör tolkas som så att arbetsgivare, offentliga myndigheter och enskilda i övrigt är skyldiga att acceptera kontrahenter som bär sådana symboler i avtalsförhållanden.

Arbetsgivare, särskilt inom den offentliga sektorn bör ha rätt att vägra att anställa personal som inte vill ta av slöjan utan att detta ska anses vara olaga diskriminering. En sådan lagändring skulle vara fullt acceptabel ur demokratisk synvinkel.

Max Simic