Det finns många folkgrupper som bor på ett ganska definierbart geografiskt område i Mellanöstern, men är splittrade mellan olika länder. De betecknas som minoriteter och tvingas att identifiera sig som turkar, iranier, irakier, syrier och libaneser. Annars blir de anklagade för illojalitet och separatism och utsätts för hämndaktioner.

Mellanösterns karta ritades efter första världskriget när det mångetniska ottomanska riket bröt samman och delades upp i mindre stater utan hänsyn till de olika etniska grupperna. De nyinrättade staterna var inte en stat för alla, utan för det mesta en stat för en stam som lät sig förfoga över delar av territorium som tillhörde andra folkgrupper. Dessa rangordnades beroende på närhet och distans till de styrande eliterna.

Innan det ottomanska imperiets upplösning var de etniska grupperna medvetna om sin identitet. De var inte intresserade av att vara en del av det ottomanska riket, men nu nödgas de till att acceptera fördelning, förtryck och även assimilering.

De icke-turkisktalande grupperna lovades suveränitet över egna territorium, men att nå ett allmänt accepterat utfall var svårt efter första världskriget. Ekonomiska intressen och geopolitiska sfärer vägde tyngre. Det blev många brutna löften och besvikelser. Än idag fortsätter orättvisan. De nyinrättade staterna präglas ännu av instabilitet, sekterism och våld.

SE ÄVEN: DEBATT: Iraks tysta folkmord

Mellanösterns geopolitiska läge och förfogande över stora mängder av naturrikedomar väcker nya framträdande aktörers intressen. De lovar säkerhet, ordning och välstånd oavsett regimernas karaktär. Frågor gällande demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter sätts inte på agendan. Det ökar minoriteternas utsatthet och med den ökade religiösa fanatismen exponeras de för värre grymheter.

Jag har personligen upplevt folkmord och fördrivning för att jag tillhört en minoritet i det engelskt inrättade landet Irak. Jag har all rätt att fördöma britterna för den orätt som fortfarande drabbar oss. Däremot är jag förvånad över Europas likgiltig och föråldrade politik i Mellanöstern. Man bör inse att Mellanösterns autokratiska stater är tätt inflätade med religionen, och nu har de en hotfull ton. Påföljderna är katastrofala för minoriteterna och för mångfalden. Europa undantas inte för konsekvenserna på en längre sikt.

SE ÄVEN: Berggren: Låt drusernas öde bli en väckarklocka

Minoriteterna i Mellanöstern är ett offer för den gamla europiska ordningen. Deras situation är nu värre än tidigare. Se på drusernas, alawiternas och kurdernas tragedi i Syrien. Det är naivt att blunda för den växande religiösa fanatismen. Det som idag sker mot minoriteterna är en varningssignal till oss här i Europa. Vi bör lära oss från historien. Minoriteterna bör styra över sina egna territorium för allas skull.

Ghazi Khurshid

Författare och översättare