Hur hamnade vi här?

Idag döms unga killar och män till fleråriga fängelsestraff för våldtäkt i fall där bevisningen ibland enbart består av en berättelse. Inga vittnen, ingen teknisk bevisning, bara två personers olika upplevelser av vad som hänt.

Sedan samtyckeslagen infördes har gränsen för vad som är straffbart förändrats – och i vissa fall också blivit svårare att överblicka.

Läs även: Sjölander: Tre år för ett finger

Samtidigt vet vi att nära relationer och sexuella möten sällan är entydiga, särskilt i unga år. Både tjejer och killar trevar sig fram. Man försöker förstå signaler, testar gränser, är ibland osäker, ibland klumpig. Det gäller oss alla.

Som kvinna känner jag igen det där trevandet. Att försöka förstå vad den andra vill, att ibland gå lite för fort fram, att ibland missförstå. Det är inte alltid snyggt, inte alltid perfekt – men det är mänskligt.

Det betyder inte att övergrepp inte finns – de finns, och de ska tas på största allvar. Men det betyder att alla situationer inte är svartvita.

Frågan vi måste våga ställa är om rättssystemet i dag alltid förmår skilja mellan verkliga övergrepp och situationer där två personer upplevt samma händelse på olika sätt.

För vad händer när ett trevande, ömsesidigt – men kanske otydligt – samspel i efterhand tolkas som ett brott?

Vi talar sällan om att även kvinnor kan misstolka signaler, gå för långt eller agera klumpigt i sexuella situationer. Inte av illvilja, utan av osäkerhet eller brist på erfarenhet. Precis som män kan göra. Ändå är det nästan alltid män som hamnar i rättssalen.

Som kvinna blir jag illa berörd av hur unga män döms till långa fängelsestraff och livslånga konsekvenser i fall där bevisningen ibland är ytterst begränsad. Inte för att brottet i sig inte är allvarligt – utan för att rättssäkerheten måste gälla alla.

När rättssystemet lutar sig tungt mot trovärdighetsbedömningar i efterhand, riskerar utfallet att påverkas av berättarteknik, känslouttryck och hur en historia uppfattas – snarare än av objektiv bevisning.

Konsekvenserna är enorma. Liv slås i spillror – ibland på grund av situationer där gränsen mellan brott och missförstånd aldrig prövats med den säkerhet som rättsstaten kräver.

Rättssäkerhet handlar inte om att ifrågasätta brottsoffer. Det handlar om att säkerställa att ingen döms utan att skuld är ställd utom rimligt tvivel.

Om vi inte klarar av att hålla isär övergrepp från mänskligt trevande riskerar vi att urholka både rättssystemets trovärdighet och skyddet för dem som verkligen utsätts.

Det är en farlig utveckling.

Det är dags att återupprätta balansen – och återigen kunna skilja mellan mänskligt trevande och det som faktiskt är våldtäkt.

Nina Hamilton

Nätverket Mannaminne