Sverige befinner sig i ett politiskt landskap där höger och vänster i praktiken har smält samman. Etiketterna används fortfarande, men innehållet har urholkats. Det blir tydligt när en regering som kallar sig borgerlig för en ekonomisk politik som lika gärna kunde varit hämtad ur en socialdemokratisk valplattform.

När arbetslinjen borde stärkas och företagsklimatet förbättras väljer regeringen i stället att fortsätta använda dolda skatter som styrmedel genom den allmänna löneavgiften, som i dag är den största komponenten av arbetsgivaravgifterna. Den är ingen socialförsäkringsavgift, utan en ren skatt på arbete – statens mest bekväma inkomstmaskin.

Det här är inte klassisk högerpolitik. Det är inte ens neutral politik. Det är ett utslag av ett system som blivit sin egen logik, där skatter inte längre utformas för att skapa arbete eller utveckling, utan för att hålla liv i en överbyggnad som ingen vågar ompröva.

Samtidigt presenterar regeringen tillfälliga sänkningar av arbetsgivaravgiften för vissa grupper under en begränsad period. Det visar hur skattesystemet blivit ett lapptäcke av undantag, tidsbegränsningar och speciallösningar. Man justerar lite här och där, men den totala skattestrukturen består.

Detta är inte bara ekonomiskt skadligt. Det är demokratiskt problematiskt. När skatter läggs i skymundan blir det svårt för medborgarna att förstå vad staten faktiskt kostar. Väljarna får illusionen av att skatterna är lägre än de är, samtidigt som priset för den offentliga sektorn ökar i det fördolda. Det undergräver tilliten och försvårar en ärlig diskussion om statens omfattning.

Det som i praktiken upprätthålls är ett systemförsvar – oavsett politisk färg. En överdimensionerad stat, ett växande myndighetskomplex och ett bidragssystem som stelnat till permanenta strukturer. Kostnaderna ökar medan resultaten försämras. Ändå saknas modet att ta tag i grundproblemet: en stat som gör för mycket, för dåligt och till för hög kostnad.

Därför förblir varje löfte om skattesänkning en illusion – ett spel för gallerierna – så länge ingen vågar utmana själva kärnan i systemet.

Under tiden fortsätter systemet att pressas. Resurserna räcker inte till, kompetensen räcker inte till och förvaltningen blir alltmer ansträngd. Politiken beskriver gärna problemen – men undviker reformerna som faktiskt skulle kunna lösa dem. Den allt tyngre och mer överreglerade stat som Sverige blivit tycks politiken varken kunna eller vilja göra något åt.

När en regering som kallar sig höger driver en skattepolitik som i praktiken är socialistisk, blir det svårt för väljare att förstå vad de faktiskt röstar på. Alla partier tycks bevara samma system: höga skatter, stor stat, fler regler och löften utan täckning.

Sverige behöver en annan kurs. En politik som utgår från rättvisa, ansvar och respekt för medborgarnas pengar. En politik som inser att statens uppgift inte är att göra allt, utan att göra det viktigaste – och göra det väl.

Det kräver reformer som går bortom symbolik:

• Fasa ut den allmänna löneavgiften.
• Inför en enhetlig moms för att skapa ett transparent system.
• Renodla myndighetsstrukturen och avveckla uppgifter som inte tillhör statens kärnverksamhet.
• Växla näringslivets subventioner mot lägre skatter.

Så länge politiken undviker att ta dessa steg kommer varje regering – höger som vänster – att fortsätta förvalta samma överbelastade strukturer och samma kurslöshet.

Problemet är inte höger eller vänster – utan riktningen som gått förlorad.

Michael Merdoyo

Medborgerlig Samling