Sverige har flera stora problem när det gäller brottslighet, och ett av de värre gäller att hantera brott som begås av grupper snarare än individer. Upplopp är ett bra exempel. Detta skriver Johan Gullberg.
Påskupploppen visade hur svårt svensk straffrätt har att hantera våldsamma folkmassor. När massan skapar faran räcker det inte att enbart bedöma individens handling. Lagstiftningen måste åter erkänna den kollektiva farlighet som uppstår när många agerar tillsammans.
SE ÄVEN: Kostnaden för påskupploppen – 43 miljoner
Svensk straffrätt fokuserar i dag nästan uteslutande på individens handling. Det gör att rättsordningen gång på gång får svårt att hantera situationer där det i själva verket är massan som skapar faran.
Under påskupploppen utsattes poliser för omfattande stenkastning, polisfordon sattes i brand och situationer uppstod som av ansvariga polischefer beskrevs som direkt livshotande. Ändå kom rättsprocesserna i huvudsak att handla om den enskilda individens konkreta gärning – inte om den kollektiva farlighet som uppstod när stora grupper gemensamt angrep ordningsmakten.
När massan angriper polisen räcker det inte att döma stenarna – rättsordningen måste också kunna döma massans farlighet.
Vi har också sett demonstrationer där grova antisemitiska slagord skanderas och där stöd uttrycks för terrororganisationer. Även här uppstår en dynamik där gränsen mellan enskilda handlingar och den samlade faran suddas ut.
Här finns en viktig principfråga: hur ska rättsordningen hantera situationer där det är just folkmassans agerande som skapar risken för våld, skador och samhällsstörningar?
En intressant parallell finns i diskussionen om att kriminalisera deltagande i kriminella gäng. Bakgrunden är insikten att organiserad brottslighet inte bara består av enskilda gärningar utan av strukturer där varje deltagare bidrar till organisationens förmåga att begå brott.
När staten överväger att göra själva deltagandet i en kriminell organisation straffbart gör man ett principiellt ställningstagande: vissa former av kollektivt agerande är så farliga att deltagandet i sig har ett straffvärde.
Samma resonemang bör kunna föras när det gäller våldsamma upplopp eller demonstrationer där brott begås kollektivt. När människor medvetet deltar i en folkmassa där poliser attackeras, egendom förstörs eller där grova antisemitiska slagord skanderas bidrar varje deltagare till att situationen blir farligare.
Äldre svensk rätt, från 1734 års lag till 1864 års strafflag, behandlade upplopp som ett brott där deltagandet i den våldsamma folkmassan i sig kunde vara straffbart. När brottsbalken infördes 1965 skiftade fokus i stället mot individens enskilda handling.
Sverige har redan tagit ett steg i denna riktning genom brottet blåljussabotage, som infördes för att skydda polis och räddningstjänst mot angrepp. Men när domstolar nästan enbart bedömer individens isolerade handling riskerar den samlade farligheten i situationer som påskupploppen att inte fullt ut återspeglas i straffvärdet.
Yttrandefriheten och demonstrationsfriheten är centrala i ett demokratiskt samhälle. Men dessa friheter kan inte innebära att människor utan konsekvenser deltar i situationer där brott begås, där hat mot minoriteter sprids eller där ordningsmakten attackeras.
När massans dynamik skapar fara för liv och hälsa måste rättsordningen kunna se den kollektiva farligheten – och också behandla den därefter.
Riksdagen bör därför se över lagstiftningen så att deltagande i våldsamma och brottsliga folkmassor tydligare kan bedömas utifrån den kollektiva farlighet som uppstår.
Johan Gullberg
Läkare och civilingenjör
