År 2046 sitter våra barn, barnbarn och i vissa fall barnbarnsbarn i skolan och läser om Sverige under 2020-talet. Om en tid då unga män kunde anklagas för våldtäkt, häktas i månader och dömas till långa fängelsestraff trots att skuldfrågan långt ifrån var ställd utom rimligt tvivel.

Många av dem har svårt att förstå att det verkligen gick till så. Att människor kunde dömas för ett av samhällets mest stigmatiserande brott trots att ord stod mot ord och tydliga bevis saknades.

För dem framstår det som orimligt att en modern rättsstat kunde acceptera domar där tvivlen ibland var så stora och där människors liv kunde raseras utan säker bevisning.

Sedan börjar de läsa domarna, artiklarna från den tiden och vittnesmålen från familjer, anhöriga och oskyldigt dömda som försökte få politiker att förstå vad som höll på att ske – innan ännu fler liv förstördes.

De läser om män som dömdes därför att en berättelse uppfattades som trovärdig trots att objektiva bevis saknades. Om fall där ord stod mot ord men där domstolen ändå ansåg sig säker på skuld. Om en tid när en våldtäktsanklagelse ibland kunde handla om ånger efter en sexuell relation, infekterade vårdnadstvister eller starka ekonomiska drivkrafter genom höga skadestånd.

De läser om människor som förlorade arbete, relationer och framtid – inte efter att bevisning slagit fast vad som hänt, utan därför att misstanken i sig räckte för att rasera ett liv.

Och de frågar sina föräldrar:

”Hur kunde det här ske?”

Vad svarar man?

Att samhället blev så ängsligt över risken att fria skyldiga att man började acceptera risken att oskyldiga dömdes? Att domstolar allt oftare talade om trovärdighet och tillförlitlighet samtidigt som kravet på att skuld skulle vara ställd utom rimligt tvivel hamnade i bakgrunden?

Det handlar inte om att sexualbrott inte ska utredas eller att skyldiga inte ska dömas. Självklart ska de det. Men just därför måste rättsprocessen präglas av största möjliga noggrannhet.

I stället växte en kultur fram där avsaknaden av bevis nästan kunde förklaras bort. Bristen på vittnen ansågs naturlig eftersom sexualbrott ofta sker i enrum. Avsaknad av skador behövde inte betyda något. Motsägelser kunde förklaras med trauma. Gradvis flyttades gränsen för vad som ansågs räcka för en fällande dom.

Konsekvenserna blev enorma.

Den som anklagades för våldtäkt blev inte bara misstänkt för ett brott. Han blev stämplad som något av det värsta en människa kunde vara. Många förlorade jobb och relationer redan innan domen fallit. Familjer splittrades. Föräldrar såg sina söner brytas ner under häktning och isolering. Även den som friades kunde bära misstanken resten av livet.

Samtidigt växte misstron mellan kvinnor och män. Många unga män började känna att de inte längre visste hur de skulle kunna skydda sig mot en anklagelse.

Det farliga med utvecklingen var att den skadade förtroendet för hela rättsstaten.

En rättsstat fungerar bara så länge människor vet att domstolar dömer efter bevis, inte efter opinion eller tidsanda. När människor börjar uppleva att vissa anklagelser nästan automatiskt leder till skuld, då försvagas tilliten till systemet.

År 2046 har framtidens svenskar svårt att förstå hur detta kunde accepteras så länge. Hur man kunde tala om rättssäkerhet och samtidigt tolerera att människor dömdes i mål där tvivlen var betydande.

Kanske ser de tillbaka på den tiden på samma sätt som vi i dag ser tillbaka på andra rättsskandaler i historien. Med oförståelse.

Och den verkligt obehagliga frågan är:

Hur många liv förstördes innan samhället vågade erkänna att rättssäkerheten också måste gälla i sexualbrottsmål?

Nina Hamilton

Medlem i nätverket Mannaminne