DEBATT: Polisens info-kampanj sprider myter och felaktigheter
Det är viktigt att polisen informerar om våld i nära relationer. Men just eftersom det är viktigt så måste det göras rätt. Nu sprider polismyndigheten förlegade och ideologiserade idéer, skriver journalisten Lotta Varga.
Polisens stora informationsinsats om våld i nära relationer är i grunden lovvärd. Den visar en ambition att uppmärksamma ett svårt samhällsproblem. Samtidigt avslöjar kampanjen allvarliga brister i kunskap om det som borde vara själva grunden för polisens arbete: rättssäkerhet, objektivitet och principen om att ingen är skyldig innan ansvar fastställts.
I samtliga exempel polisen lyfter fram är skuldfrågan entydigt presenterad – ibland redan innan polisen har talat med de berörda parterna. Ett telefonsamtal från någon helt utomstående tycks räcka för att polisen ska “förstå” vem som är offer och vem som är förövare. Skulden är fastställd redan innan polisen kommer till platsen.
Ett andra problem är den återkommande och helt ensidiga rollfördelningen. Kvinnan framställs som utsatt. Mannen som förövare. Genom sin kampanj förstärker polisen en förenklad, könsbunden uppdelning som inte gör rättvisa åt den komplexitet som kännetecknar många dysfunktionella relationer.
I relationer finns två vuxna människor, och dynamiken mellan dem är ofta ömsesidig. När polisen tidigt bestämmer sig för att en person saknar ansvar, riskerar de att förvärra situationen i stället för att hjälpa den. I vissa fall kan deras snabba och ensidiga insatser till och med förstärka konflikten.
Det är anmärkningsvärt att en sådan förenklad rollfördelning fortfarande får dominera i ett land som i stort strävar efter jämställdhet. Kvinnor framställs som kompetenta och självständiga i samhällsdebatten – men i dessa ärenden antas de fortfarande sakna ansvar för relationens utveckling.
Grunden till detta ligger i ”normaliseringsprocessen” – en förklaringsmodell som länge varit styrande i rättskedjan. Modellen skickades så sent som förra året ut som vägledning till samtliga åklagarkammare, och används även av socialtjänst och polis. I materialet medges att lagstiftningen på området formats av just denna modell. Problemet är att normaliseringsprocessen saknar vetenskaplig evidens.
Kunskapen om detta är inte ny. Redan för ett decennium sedan publicerade Uppsala universitet en omfattande granskning som visade att normaliseringsprocessen saknar vetenskaplig evidens. Trots detta fortsätter hela rättskedjan – polis, åklagare och socialtjänst – att använda modellen som om den vore en etablerad sanning. Inga myndigheter tycks ifrågasätta dess bristande forskningsstöd.
Polisen baserar alltså en stor del av sin hantering av relationsvåld på en teori utan vetenskaplig grund. Det är oacceptabelt i frågor som rör både rättssäkerhet och människors liv. Konsekvenserna blir felaktiga ingripanden, snedvridna bedömningar och att de som redan befinner sig i utsatthet riskerar att drabbas ännu hårdare.
Det som oroar mest är att dessa brister inte bara präglar akuta insatser under press, utan även polisens genomtänkta kommunikation utåt. Det betyder att missuppfattningarna inte är en följd av stress – de är strukturella.
Några enkla och nödvändigt råd:
- Polisens intention är god. Men goda intentioner räcker inte.
- Relationer är komplexa. Roller som ”offer” och ”förövare” beskriver sällan hela bilden.
- Döm inte på förutfattade meningar.
- Håll fast vid principerna om oskuld och objektivitet.
- Och framför allt: prata med båda parter innan ni bestämmer er för vad som hänt.
Lotta Varga
Journalist och författare
