De omfattande protesterna som vi sett i Iran sedan Mahsa Jina Aminis död i höstas har varit de största någonsin sedan islamisterna genom revolutionen 1979 skapade en av världens mest hårdföra diktaturer. Faktum är att det vi sett närmast skulle kunna beskrivas som en ny revolution. Omvärldens uttalade stöd till de frihetstörstande invånarna har varit omfattande, men ändå tycks tillräckliga ansträngningar för att på allvar stötta demonstranterna vara förhållandevis blygsamma.

Läs även: DEBATT: Stäng Irans terrormoské i Sverige!

Det iranska rättsväsendets brutalitet och tortyr där alltifrån piskrapp, skenavrättningar, stympningar och elchocker till bestialiska våldtäkter i kombination med hot och rena avrättningar har bidragit till en tystnadskultur som präglar hela det iranska samhället. Allt detta har medverkat till att regimen, trots ett enormt motstånd från den välutbildade och förhållandevis sekulära befolkningen, har lyckats bibehålla makten.

Oaktat denna vetskap har Sverige stuckit ut som ett udda exempel beträffande sin Iranpolitik. De svenska Socialdemokraterna lade tidigt grunden för en politik som i EU-sammanhang har utmärkt sig för sin flathet och naivitet gentemot regimen. Svenska makthavare har med hänvisning till en påstådd tro på dialog, gjort precis det som den iranska regimens lobbyister önskat och den skamfyllda fjäskpolitiken har kommit att förvaltas år efter år.

För oss som i många år har verkat för en helt annan riktning fanns ett hopp om att vi i och med regeringsskiftet i höstas äntligen skulle få till stånd en regering som stod upp för och gick i bräschen för grundläggande västerländska värderingar i de utrikespolitiska vägvalen, istället för att förvalta Socialdemokraternas ryggradslösa och naiva hållning.

I flera fall har så skett och de utrikespolitiska prioriteringarna är alltmer rimliga, men sorgligt nog tyder mycket på att det inte är någon banbrytande skillnad sedan regeringsskiftet beträffande just Iranpolitiken. Vi har drivit på regeringen för att sticka ut inom ramen för EU-samarbetet och därigenom genomföra maximalt tryck mot Islamiska revolutionsgardet IRGC, samt att undersöka förutsättningarna för att terrorlista detsamma.

Ord betyder mycket och så även de utökade sanktioner som vi sett. De iranier som är beredda att offra precis allt för att protestera mot förtrycket, behöver dock skarpare och tydligare åtgärder från omvärlden som slår hårt mot den islamistiska makteliten. Vi vill se att regeringen, inte minst i egenskap av ordförandeland i EU, intar en betydligt hårdare linje än övriga EU-länder. Det bör dessutom passa bra mot bakgrund av att just demokrati och rättsstatens principer är en av de svenska prioriteringarna under ordförandeskapet.

Läs även: Revolutionsgardet – Irans grundbult och främsta vapen

Med en fullkomlig avsaknad av respekt för fundamentala fri- och rättigheter, där inte minst personer med avvikande politiska åsikter, kvinnor och minoriteter, utsätts för systematiska och statligt subventionerade övergrepp, kan vi inte tolerera rådande passivitet. Vi har som enda parti lagt skarpa förslag med flera åtgärder för en bättre Iranpolitik och lovar att fortsatt verka för bland annat detta:

1. Islamiska revolutionsgardet IRGC ska terrorlistas i Sverige och i hela EU
2. Kärnenergiavtalet JCPOA med Iran bör skrotas
3. Imam Ali-Moskén i Järfälla ska stängas och imamen utvisas
4. Iranska regimens agenter som sysslar med underrättelseverksamhet i Sverige ska utvisas
5. Skarpa sanktioner bör riktas mot såväl iranska makthavare som deras nära anhöriga i Europa
6. Tribunaler ska upprättas för att ställa den iranska regimens företrädare inför rätta

Den svenska hållningen gentemot Iran har alltför länge präglats av en kombination av naivitet och feghet. Det får vara slut på det nu. Regeringen bör en gång för alla göra upp med arvet från Socialdemokraternas Iranpolitik.

Läs även: Shiaislamismen i Iran och dess nätverk i Sverige

Markus Wiechel (SD)
Ledamot i utrikesutskottet

Aron Emilsson (SD)
Ordförande i utrikesutskottet