I dagens Sverige tycks demokratin vara hotad varje gång fel människor får inflytande. Samtidigt växer parallellsamhällen, religiös fundamentalism och en allt djupare samhällssplittring fram utan att mötas av samma alarmism från den svenska offentligheten.

Det säger någonting obehagligt om vår tid.

Ord som demokrati, tolerans och rättsstat används numera så ofta och så selektivt att de håller på att förlora sitt egentliga innehåll. Begreppen fungerar inte längre främst som principer för ett öppet samhälle, utan allt oftare som politiska verktyg för att avgöra vilka åsikter som ska anses acceptabla och vilka människor som ska hållas utanför den respektabla debatten.

Det märks särskilt tydligt i mediernas sätt att beskriva samhällsutvecklingen.

När valet i England skakar om hela det politiska etablissemanget präglas rapporteringen av försiktighet och nästan motvillig analys. Intresset för varför stora grupper människor i Europa tappar förtroendet för den gamla politiska ordningen är märkbart begränsat. Diskussionen om växande otrygghet, kulturell splittring, misslyckad integration och bristande tillit hålls ofta på armlängds avstånd – som om själva verklighetsbeskrivningen vore farligare än utvecklingen i sig.

Läs även: Holmgren: ”Populistseger” i Storbritannien enligt media

Samtidigt räcker det att Sverigedemokrater eller andra oppositionsröster hamnar i centrum för att tonläget omedelbart ska förändras. Diskussionen om kvittningssystemet i riksdagen är ett tydligt exempel. Reaktionerna har stundtals varit så uppskruvade att en utomstående skulle kunna tro att Sverige står inför ett demokratiskt sammanbrott, trots att landet fortfarande rankas som en av världens starkaste demokratier.

Problemet är inte brist på demokrati. Problemet är brist på proportioner.

Och kanske är det just där den svenska offentligheten blivit som mest ohederlig. Samma människor som talar högst om tolerans visar ofta en närmast aggressiv intolerans mot människor som ifrågasätter samhällsutvecklingen. Vissa åsikter ska inte diskuteras eller bemötas — de ska isoleras, moraliseras bort och göras socialt kostsamma att uttrycka.

Samtidigt förväntas vanligt folk acceptera nästan varje samhällsförändring i toleransens namn.

Hederskultur relativiseras. Religiös fundamentalism behandlas med större försiktighet än kritiken mot den. Värderingar som står i direkt konflikt med västerländska ideal om jämställdhet, sekularism och individuell frihet ursäktas eller förklaras bort av människor som annars säger sig försvara just dessa principer.

Det som nu växer fram i delar av Europa är därför inte längre isolerade problem, utan en utveckling som riskerar att förändra samhällen i grunden. Parallella samhällen etableras. Antisemitismen ökar. Kvinnor begränsas i hederns namn. Demokratins friheter används ibland av krafter som i grunden föraktar samma demokrati.

Och det mest skrämmande är kanske inte utvecklingen i sig — utan hur många som fortfarande vägrar tala klarspråk om den.

Historiskt har fria samhällen sällan försvagats genom plötsliga kollapser. Förändringen sker gradvis medan människor vänjer sig, relativiserar och till slut slutar reagera. Varken nazismen eller kommunismen uppstod över en natt. Ideologierna växte fram steg för steg i samhällen där alltför många människor valde att förminska signalerna framför dem eller rikta ilskan mot dem som slog larm.

Historien upprepar sig aldrig exakt. Men arrogansen inför historiska varningssignaler har alltid varit farlig.

Och kanske är det därför allt fler människor börjar tappa förtroendet för medier och institutioner. Inte därför att människor blivit extrema, utan därför att de ser glappet mellan verkligheten de själva upplever och den verklighet som presenteras för dem från ledarsidor, tv-soffor och stora redaktioner.

Människor märker när vissa frågor blåses upp till nationella kriser medan andra konsekvent tonas ned. De märker när ord som demokrati och tolerans används selektivt beroende på vem som gynnas politiskt. De märker när det anses farligare att beskriva problem än att problemen tillåts växa.

Och det är där den verkliga faran för demokratin börjar.

För ett samhälle kan inte överleva särskilt länge om människor förväntas förneka det de ser med egna ögon. När verkligheten och berättelsen om verkligheten glider för långt ifrån varandra uppstår till slut något betydligt farligare än politisk konflikt:

Ett samhälle där människor helt slutar lita på dem som säger sig företräda sanningen.

Sanda Anton Henriksson (SD)

Ledamot i nämnden för funktionsstöd, Göteborg