Debatt: Sharia-domstol är motsatsen till sekulariserande

Mattias Walving-Lundberg, jurist och tidigare miljöpartistisk språkrörskandidat, försöker i SvD sälja in sin nystartade ”shariadomstol” som ett oskyldigt försvar för avtalsfriheten. “Varför ska avtalsfriheten gälla alla – utom muslimer?” frågar han.

Det är ett klassiskt retoriskt trick. Han medger själv att shariabaserade avtalsvillkor redan kan få verkan i svenska domstolar – så länge de inte strider mot tvingande svensk rätt. Avtalsfriheten gäller alltså redan. Det behövs ingen separat institution som kallar sig “Sveriges första Shariadomstol” för att två vuxna ska få avtala om civilrättsliga frågor.

Ändå väljer han just det namnet. Medvetet. På hemsidan utropar han det som “ett stort tillskott till den svenska juristbranschen och det muslimska samhället i Sverige”. Det är inte en specialisering. Det är normalisering.

Sharia är inte ett neutralt, harmlöst regelverk som man plockar godbitar ur. Det är ett religiöst rättssystem baserat på Koranen, hadither och fiqh. När det används som rättslig grund betyder det i praktiken:

• Familjerätt där män har systematiskt övertag: ojämn arvsrätt, olika vittnesvärde, enklare skilsmässa för män och polygami.
• Hudud-straff i mer bokstavliga tolkningar: amputation, stening, piskning och dödsstraff för avfall och blasfemi.
• En logik som sätter gudomlig uppenbarelse över folklig suveränitet och demokratiskt lagstiftande.

Erfarenheterna från Storbritannien visar vad som händer när man öppnar för “frivilliga” sharia-råd. Kvinnor pressas. Socialt och religiöst tvång gör det formella samtycket till en fiktion. De mest utsatta – kvinnor, barn, konvertiter och HBTQ-personer – blir förlorarna.

Att en kristen miljöpartist startar något han själv kallar en shariadomstol är inte “sekulariserande”, som han påstår. Det är motsatsen. Det ger legitimitet åt ett system som många muslimer just har flytt ifrån. De som lämnat Iran, Afghanistan, Somalia eller Pakistan för att slippa shariaförtryck ska nu se en svensk jurist marknadsföra det som ett ”tillskott”.

I Iran, där sharia är lag, kan samkönade handlingar ge dödsstraff. Det är inte extremism – det är den logiska konsekvensen av att ta sharia på allvar. Att associera sin verksamhet med det namnet är inte bara naivt. Det är provocerande. Jag har svårt att förstå varför man vill associera sin verksamhet med något som har terroriserat och fortfarande terroriserar miljontals människor.

Walving-Lundberg jämför med byggföretag och sjöfart som väljer skiljedomare med särskild kunskap. Skillnaden är uppenbar: ingen byggentreprenör marknadsför sin skiljenämnd som “Sveriges första bygg-shariadomstol” eller kopplar den till ett religiöst system med inbyggd ojämställdhet. När det gäller islamiska rättsprinciper blir det plötsligt en fråga om identitet och ”det muslimska samhället”.

Walving-Lundberg hävdar att han tar makt från imamer. I praktiken gör han det motsatta: han institutionaliserar idén att muslimer behöver ett eget rättsligt spår. Det är precis den parallellsamhällslogiken som Sverige redan har för mycket av.

Avtalsfrihet enligt svensk lag är en sak. Att klä den i sharia-etikett och kalla det framsteg är något helt annat. Det är inte inkludering. Det är kapitulation inför ett system som historiskt och empiriskt har levererat sämre frihet, sämre jämställdhet och sämre rättssäkerhet.

Birger Salt