Nyligen drabbades Sverige av dess hittills mest omfattande skolskjutning, när Rickard Andersson, 35, dödade minst elva personer med ett automatvapen och sedan sköt sig själv i en skola i Örebro. Även om utredningen pågår och informationen som kommit allmänheten till handa är ganska knapphändig, är det likväl möjligt att säga något mer allmänt om skolskjutare som också indikerar hur pass typisk eller icke-typisk Andersson tycks ha varit.

Skolskjutare har många likheter med andra grova våldsbrottslingar som mördare, serievåldtäktsmän och terrorister. De är allt som oftast män, ganska unga, och av varierad etnisk härkomst. Sannolikt har de även en grad av lägre socioekonomisk status men det kan variera.

Dessa bredare sociodemografiska faktorer är dock alltför allmänna för att säga något specifikt om skolskjutare. Primära faktorer, åtminstone ur ett psykologiskt perspektiv, är däremot att gärningsmännen antingen är traumatiserade (i barndomen), psykotiska eller psykopatiska, enligt experter som Peter Langman.

Trauman kan innefatta exempelvis sexuella och/eller andra fysiska övergrepp i barndomen, medan psykotiska inslag kan utgöras av schizofreni som leder fram till akuta psykostillstånd som manifesteras i externaliserande, våldsamma beteenden, både relativt planerade och oplanerade.

Psykopati kännetecknas av väldigt låg empati och kan överlappa eller samvariera med patologisk narcissism, Machivellianism, och sadism; subkliniska nivåer finns hos vanliga människor som har mer eller mindre av dessa ”mörka” personlighetsdrag, liksom de mer neutrala Big Five.

Samtidigt kan en del ensamvargar kännetecknas av både hög grad av introversion och neuroticism (emotionell instabilitet). De drar sig undan från sociala kontexter, ibland rentav den närmaste familjen. Psykopater kan dock lättare upprätthålla en fasad av normalitet.

Det är intressant att ovannämnde Langman klassificerar Eric Harris som psykopat medan Columbine-kumpanen Dylan Klebold kategoriseras som psykotisk.

Samhälls- och beteendeforskare har dock inte enbart fokus på ett särskilt perspektiv utan samhällskontexten finns alltid med. Psykologiska fenomen existerar inte i ett socialt vakuum. Hos den norske högerextreme terroristen Anders Behring Breivik var den ideologiska övertygelsen primär men även dennes personlighet och beteendemönster spelade stor roll.

Ännu är det alldeles för tidigt att säga något definitivt om Örebro-massmördaren tillika skolskjutaren Rickard Andersson, som med berått mod sköt ihjäl elva andra personer innan han tog sitt eget liv. Att attentatet var planerat och gick att genomföra tyder på psykotiska eller psykopatiska tendenser.

Detta utesluter dock inte en ideologisk kontext, vilket kan vara relaterat till såväl högerextrema som misantropiska idéströmningar. Även om Sverige skiljer sig markant från USA i många avseenden går det att dra lärdomar av de tu Columbine-skyttarna på två sätt: å ena sidan hyste de nihilistiskt misantropiska åsikter; å andra sidan har de inspirerat många andra skolskjutare i både USA och annorstädes.

När Anders Behring Breiviks manifest 2083 skärskådades gick det att finna intertextuella kopplingar, bland andra till norske kontrajihadisten Peter ”Fjordman” Jensen och pro-israeliske Robert Spencer. Gällande skolskjutare kan även sådant vara relevant, om de till exempel gett uttryck för åsikter i manifest eller sociala medier.

Det sistnämnda tyder på att problemet, även om det tack och lov är ovanligt, även är mångfacetterat. Alltifrån psykisk ohälsa till ideologiska strömningar spelar in, eller snarare samverkar med bredare faktorer som kön, ålder, och inkomstnivå. Men hur gör man för att stoppa sociala smittoeffekter? Uppenbart krävs att man imiterar bättre förebilder än dessa.

Björn Boman är forskare inom statsvetenskap, pedagogik och psykologi