Marginalprissättning på el innebär att alla elproducenter får samma betalning som den dyraste elproducenten. Systemet har kritiserats och skyllts på EU, men det är vi själva som bär ansvaret. Detta skriver Peter Flensburg.
I den svenska debatten hörs ofta krav på att EU ska överge marginalprissättningen av el. Kritiken bygger på att svensk el är billig att producera, men att vi ändå får betala priser som styrs av dyr fossilkraft i andra länder. Men här saknas en viktig historisk påminnelse: Sverige införde marginalprissättning redan 1996, långt innan EU:s elmarknad såg ut som den gör idag.
När elmarknaden avreglerades valde Sverige frivilligt en modell där den dyraste produktionskällan som behövs för att täcka efterfrågan sätter priset för all el i området. Det var en politiskt bred reform. Moderaterna drev på, Folkpartiet och Centerpartiet stödde, och Socialdemokraterna – som satt i regering – valde att genomföra den. Vänsterpartiet var kritiskt, men marginalprissättningen i sig var aldrig huvudstriden. Den sågs som en naturlig del av en modern marknadsmodell.
Det som förändrats sedan dess är inte prissättningsprincipen, utan vilken produktion som hamnar på marginalen. På 1990‑talet var det ofta svensk oljekraft och på 2000-talet ofta dyr producerad reservkraft som satte priset på all el. Idag, när Sverige är sammankopplat med Europa, är det ofta fossil gas i andra länder som sätter priset. Det är en effekt av integrationen – inte av modellen.
Därför blir det svårt för Sverige att idag hävda att marginalprissättning är ”fel”. Vi har byggt hela vårt elsystem på den och försvarat modellen i tre decennier. Den är inte ett EU‑påfund. Den är svensk.
Vill vi förändra prissättningen i Europa måste vi börja i rätt ände: minska beroendet av fossil gas genom att öka produktionen från kärnkraftverk, stärka elnäten och diskutera elområdenas utformning. Men att kritisera en modell vi själva införde leder nog tyvärr ingenstans.
