Musikvideorna till dessa låtar innehåller nästintill alltid någon som tar droger, sjunger om våld och viftar med ett vapen mot kameran, samtidigt som deras texter refererar till våldsbrott och en romantiserad bild av förorterna. Oftast är individerna som producerar dessa låtar själva kriminella, de har blivit dömda för brott och är medlemmar i diverse gäng.

Eftersom låtarna syftar till att skada polisen och uppmanar till våld har flertalet poliser valt att ta avstånd från den typen av musik. Senast för ett par dagar sedan publicerade polisen Filip Pelas på sin instagram ett inlägg som tydligt tar avstånd från ortenmusik och glorifieringen av det liv de tycks leva. ”Man lockas av fina bilar, dyra klockor & pengar. Till er vill jag skriva att allt det där är fake, många utav dom har skulder upp till öronen hos kronofogden eller till andra gäng”, skriver Pelas.

Gängvåldet i Sverige är ett allvarligt problem som polisen arbetar med dagligen. Just nu är Stockholm och Järva ”the smoking gun”“ i Sverige. Vi har återkommande fått höra om gäng som Husbys hyenor, Shottaz, Dödspatrullen med flera. Dock är detta inte ett isolerat problem i Stockholm; i Malmö har det skjutits flitigt mellan olika falanger, i Göteborg styr Ali Khan-klanen med järnhand.

Rapparna är gängens ansikte utåt, de fungerar som rekryterare och skänker status, glamour, och genom medias positiva inställning legaliseras i viss mån gängens tillvaro med allt som ovan beskrivits. Genom ortenrapparnas texter normaliseras deras kriminella tillvaro, ungdomar lockas in i en värld av bitches, glocks, droger och våld. Jag menar att detta är systemhotande och att vi, det demokratiska och fria Sverige, måste agera.

Slutsatsen bör vara att samhället måste bojkotta ortenartister. Här måste både medelklassföräldrar i trygga ”innanförskapsområden” bli bättre på att lära sig och ta del av vad deras barn faktiskt lyssnar på och mainstream media som ju haft en nära relation med ortenmusik som framställts som en oumbärlig samtidsskildring. Peter Kadhammar på Aftonbladet framställde exempelvis Einar som vår tids Bob Dylan. Yasin och Haval, båda prisbelönta och uppburna ortenrappare, var föremål för en debatt i TV4 i början av året; debattörerna var Hanif Bali (M) och Jonna Sima, ledarskribent på Aftonbladet. Sima menade att samhället bör skilja på verk och person, varpå Bali svarade att i detta fallet går det inte, lyriken är en skildring av musikernas vardag, de är inte bara offer, de är i själva verket gärningsmännen bakom de illdåd de rappar om.

Läs även: Dahlman: Porta gangsterrappen från skolorna

Dessa individer har ofta en mycket ung publik som ännu inte kan särskilja vad som är rätt och fel. Hur förväntas exempelvis tioåringar att förstå att det är fel att använda droger och inneha vapen när deras förebilder förespråkar detta beteende, låt efter låt?

På 30-talet i Tyskland myntade nationalsocialisterna begreppet ”entartete Kunst”, urspårad konst. I det fallet användes begreppet för att kunna förbjuda viss konstströmning som nationalsocialisterna uppfattade som misshaglig. Hit räknades modernistisk och avantgardisk bildkonst, inom musiken stämplades jazz på liknande sätt. Man kan säga att det i princip var en politiskt kulturell censur.

Jag menar att vi i dag måste inse att viss musik faktiskt uppmanar till samhällsskada,
att propagera för ett i stort sett laglöst liv där vapen, droger, trafficking och gängvåld
är något åtråvärt. Det glorifieras och drar in barn och ungdomar i en negativ och ofta
dödlig spiral och bör ses ur ett perspektiv där människors trygghet måste prioriteras.
Ortenmusik är så urspårad den bara kan bli. Släck ner alla kanaler som spelar musiken, bötfäll media som skriver positivt om ortenrappare, låt cancelkulturen tysta ortenrap för alltid!

TILLÄGG:

Efter att min debattartikel publicerats under dagen har den tweetats flitigt och jag har haft en stor trafik på mitt Instagram och Facebookkonto med mera. Då flera av kommentarerna handlar om enda sak i debattartikeln vill jag med all tydlighet understryka att jag på inget sätt står bakom den nationalsocialistiska agendan, varken i ord eller handling. Däremot vill jag kunna använda termer hämtade från historien utan att fållas in i åsiktsvärdegrunder.

Det finns många symboler och termer i vår vardag som, taget ur sin kontext likt delar av min text i dag, med lite illvilja skulle kunna tolkas som något negativt. Som exempel kan nämnas delar av den svenska polisens emblem. Bakom kronan syns två stycken fasces, spöknippen som symboliserade liktorernas makt under antiken i Rom. Som bekant använde sig även en italiensk diktator av dessa spöknippen för att namnge sin rörelse, men även för att understryka sin makt som diktator.

För tydlighetens skull vill jag här även ta avstånd från fascism i alla dess former, i ord såväl som i handling. Skillnaden mellan att debattera ett förbud mot gangsterrapp och att hävda att gangstrarna också har yttrandefrihet måste ses mot bakgrund av hur och vem det påverkar. I det första fallet med förbud drabbas inte den unga publiken, barnen och ungdomarna nås inte av gansterrapparnas uppmaningar till våld, droger och vapen. I det andra fallet, yttrandefrihet för gansterrappare, drabbar det dem själva.

Jag anser att den stora nyttan för allmänheten överväger. I ett fritt och demokratiskt land som Sverige bör vi i en debatt kunna använda termer ur historien utan att bli anklagade för att stötta några av historiens värsta ideologier. När argumenten tryter återstår endast hot. Jag väljer att fortsätta argumentera och debattera, ty det är min demokratiska rätt.

―

Saga Sievert, skåning med starkt samhällsengagemang och medlem i Ungsvenskarna. Åsikterna är hennes egna.