KRÖNIKA. ”Förr pratade man om att hiphopen var en väg ut från kriminaliteten, nu har det i stället blivit en väg in”, berättade rappartisten Alexander Ceesay dagarna efter mordet mordet på Einár (Aftonbladet 24/10).

Han lyfte att svensk rapp är starkt förknippad med kriminalitet, samt att unga inspireras av musiken. ”Om det är ung person som är på glid och identitetssökande, då tror jag att det är jättefarligt att lyssna på gangsterrapp”.

Även polisen Fredrik Kärrholm har lyft att gangsterrappen uttrycker stolthet över en kriminell livsstil, och att den därmed uppmuntrar den till brott, konflikter och hämnd (4/2).

Med tanke på vilken makt musiken har över hur unga beter sig och vilka värderingar de får bör det offentliga Sverige verkligen sätta stopp för den farliga gangsterrapen i våra gemensamma rum, som skolor, fritidsgårdar och i public service.

Jag bryr mig inte om huruvida artisterna är kriminella eller ej. Det får rättssamhället ta hand om. Däremot bör vi trycka ”mute” på grund av innehållet i texterna.

Det är inte att stoppa musiken helt eller hota yttrandefriheten. I stället handlar det om att ta ansvar över hur unga människors livsdrömmar kan krossas om de lockas in i träsket med knark, stölder, mord och sunkig kvinnosyn.

De som ursäktar eller glorifierar rappen eller sympatiserar med dess budskap bör också kritiseras.

Gangsterrapp ”är vår tids arbetarlitteratur”, skrev Jenny Högström på Göteborgs-Postens kultursida. Enligt henne beskrevs ”arbetsvillkoren för dem som samhället inte har något annat eller bättre att erbjuda”. Jonna Sima skrev i Aftonbladet att vi bör lyssna på Yasin, för ”han faktiskt har något att säga”.

Sveriges Radions musikchef Anna-Karin Larsson menade häromdagen att P3 kommer att fortsätta spela musiken, att det var ”skildringar av en väldigt hård värld”.

Till och med nuvarande inrikesminister Mikael Damberg (S) berättade att han var en stor beundrare av ny svensk rappmusik, när han valdes till ordförande för SSU 1999. ”Det är dagens proggrörelse som innehåller en samhällskritik som vi måste ta vara på”, sa han då.

Men nog kan seriösa opinionsbildare och politiker finna bättre källor för att få förståelse för dem som lever i förorten? Vad sägs om att läsa Varken Hora eller Kuvads olika rapporter om hederskulturen? Eller prata med de skötsamma barnen i skolorna som inte får arbetsro? Eller fråga äldre som inte törs gå ut på grund av de våldsamma ungdomarna? Läs statistik. Följ med polisen. Besök skolor.

Är det verkligen Einárs texter där flickor kallas ”hora” eller där han sjunger om hur han sålt knark i skolan som ska vara en informationskälla?

Yasins meddelar: ”I grab the Glock 19 If n***a can’t pay me, Mask on my face so the feds can’t blame me”? Han rappar: “F**k the police, we give them no samen”. Ah, they already know we talk nada”.

Nog är det en berättelse om en hård värld. Men från de skyldiga. Inte de utsatta.

Forskaren Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik, jämförde i ett blogginlägg hiphop-musiken med vit makt-musik.

Denna ”glorifierade våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjöng om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta icke-vita och homosexuella som uppfattades som politiska fiender”, menade Hübinette. ”Medan hiphop-musiken glorifierar våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjunger om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta andra icke-vita i andra miljonprogramsområden som uppfattas som ekonomiska rivaler”.

Det är onekligen en intressant jämförelse.

Denna typ av musik bör inte spelas på våra skolor och fritidsgårdar! Kalla mig gammal tant som klagar på dagens ungdom, men jag kommer att klaga så länge unga far illa.

Artisten Dogge Doggelito berättade att nittiotalets Latin Kings rappade om att våldet måste ta slut. Men han noterade att musiken i dag i stället fokuserar på våld och kriminalitet. Och han trodde att gangsterrappen, liksom annan kultur och sociala medier, kan påverka ungdomar (SVT 6/2 20). 

Kriminologen Fredrik Kärrholm har skrivit om att kulturer påverkar beteenden. Bland annat har han uppmärksammat så kallat ”antisocialt dominansbeteende”. Det kan yttra sig i form av brott, men även hotfullt uppträdande, nedskräpning, att spela musik högt på allmänna platser (Smedjan 30/9- 20).

Den otrevliga kulturen menar Kärrholm gestaltas väl av de populära gangsterrapparna, och deras våldsromantik, drogliberalism, negativa kvinnosyn och idé om den starkes rätt.

Nu gäller det att vi på allvar startar en kampanj för respekt, snällhet och vänlighet. Att vuxna börjar coacha ungdomar till självkänsla och motiverar dem till att ta itu med sina liv på lagligt sätt. Och att rektorer, fritidsledare och musikchefer – för barnens skull – rensar i spellistan. Trycker på PLAY för framtiden och STOP för våldet.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman