Staten kan när som helst och på synnerligen lösa grunder ta det viktigaste folk har från dem – deras barn. Denna makt används inte alltid måttfullt, skriver Sofia Hollström, Anders Karlsson och Jonas Tjernberg från Föräldrastödsbyrån.
I finansvärlden är rättssäkerhet, transparens och dokumentation självklarheter. Om en bank, fondförvaltare eller myndighet placerar människors pengar finns omfattande regler för riskbedömning, tillsyn, uppföljning och ansvar. Varje transaktion ska kunna granskas. Varje beslut ska dokumenteras. Fel kan leda till sanktioner, skadestånd och ibland brottsansvar.
Men när samhället placerar barn, det mest värdefulla vi har, ser verkligheten ofta helt annorlunda ut.
Det är en paradox som borde oroa hela Sverige.
När ett barn omhändertas enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) kan beslut bygga på subjektiva bedömningar, bristfälliga utredningar och uppgifter som aldrig prövats ordentligt. Handläggare byts ut. Konsulter anlitas. Dokumentation kan vara motsägelsefull. Barnets egen vilja riskerar att försvinna i processen. Föräldrar och anhöriga beskriver ofta en känsla av maktlöshet inför ett system där insynen är begränsad och där det i praktiken är svårt att utkräva ansvar.
Samtidigt vet vi att staten ställer mycket högre krav när det gäller pengar än när det gäller barn.
Inom finanssektorn finns principer om spårbarhet, policies, regler, riskkontroll, oberoende granskning, revisionsskyldighet, dokumentationskrav och transparens.
Varför gäller inte samma nivå av kontroll när ett barn skiljs från sin familj?
Ett felaktigt investeringsbeslut kan leda till ekonomisk förlust. Ett felaktigt LVU-beslut kan leda till livslånga trauman, förlorade relationer och psykisk ohälsa för både barn och föräldrar.
Barn är inte administrativa objekt. De är människor med rättigheter.
Det betyder inte att samhället aldrig ska ingripa. Tvärtom finns situationer där barn behöver skyddas snabbt och kraftfullt. Men just därför måste rättssäkerheten vara extremt stark. Ju större makt staten utövar över individen, desto högre måste kraven vara på kvalitet, transparens och ansvar.
I dag ser vi i många fall motsatsen.
Sekretess kan i vissa fall uppfattas som ett sätt att begränsa insyn, barnets röst filtreras ofta genom vuxna, tillfälliga konsulter kan få ett stort inflytande i ärenden, och uppgifter kan upprepas över tid tills de uppfattas som sanning utan att nödvändigtvis vara bevisade.
Om samma arbetsmetoder används i finansvärlden skulle verksamheter stängas ned.
Sverige behöver därför en genomgripande reform av rättssäkerheten inom barnavården och LVU-processen.
Det bör bland annat innebära starkare oberoende tillsyn, tydligare beviskrav, obligatorisk dokumenterad kvalitetssäkring, bättre möjligheter till extern granskning, ökad kontinuitet i handläggningen samt ett tydligare ansvar för felaktiga beslut.
Dessutom måste barnets relationer och anknytning värderas högre. Ett barn behöver trygghet, identitet och tillhörighet, inte ett system där vuxna runt omkring byts ut gång på gång.
I Sverige talar vi ofta om att barnen är vår framtid. Men framtiden skyddas inte genom vackra ord. Den skyddas genom rättssäkra system där makt kan granskas och där människovärdet står i centrum.
När pengar placeras kräver samhället precision och ansvar.
När barn placeras borde kraven vara ännu högre.
Därför har vi nu sammanställt förslaget LEX LVU till beslutsfattare och lagstiftare.
Sofia Hollström
Anders Karlsson
Jonas Tjernberg
