Den svenska debatten om Kuba präglas ofta av en märklig dubbelmoral. Många organisationer och aktivister säger sig stå på det kubanska folkets sida, men i praktiken försvarar de ett system som under decennier har berövat kubanerna grundläggande friheter.

Svensk-Kubanska Föreningen är ett tydligt exempel på detta. Föreningen framställer sig som solidarisk med Kuba, men det är i första hand den kubanska regimen man visar solidaritet med – inte med de människor som tvingas leva under dess kontroll.

När kubaner protesterar mot bristen på mat, mediciner och elektricitet talar föreningen hellre om USA:s embargo än om regimens ansvar för den ekonomiska och sociala katastrofen. När oppositionella fängslas eller trakasseras möts det ofta av relativiseringar eller tystnad.

Det handlar inte om att förneka att sanktionerna påverkar Kuba. Det gör de. Men sanktionerna förklarar inte varför ett land som fått enorma resurser från Sovjetunionen och senare Venezuela ändå har misslyckats med att skapa ett fungerande samhälle.

Det finns också en tendens att romantisera den kubanska staten och bortförklara dess övergrepp. Ett exempel är nedskjutningen av två civila flygplan från hjälporganisationen Brothers to the Rescue år 1996. Flygplanen deltog i humanitära uppdrag för att hjälpa kubanska flyktingar till havs. Samtidigt hade organisationen vid flera tillfällen flugit in över Havanna och släppt ner flygblad med regimkritiska budskap mot den kubanska regeringen, något som användes av Havanna som motivering för att betrakta gruppen som fientlig.

Läs även: USA åtalar Raúl Castro för mord

Trots detta befann sig planen enligt internationella utredningar över internationellt vatten när de sköts ned av kubanskt stridsflyg. Fyra personer omkom.

Händelsen väckte stark internationell kritik och bidrog till att USA samma år skärpte sina sanktioner genom Helms-Burton-lagen. Lagen innebar bland annat att embargot mot Kuba skrevs in i amerikansk lagstiftning och därmed blev svårare för framtida presidenter att häva utan kongressens godkännande. Den öppnade också för rättsliga åtgärder mot utländska företag som tjänar pengar på egendom som konfiskerats av den kubanska staten efter revolutionen.

Trots detta talar många Kubaaktivister i Sverige fortfarande om regimen som om den främst vore ett offer, snarare än en aktör med ansvar för sina egna handlingar.

Problemet är att denna typ av ensidig solidaritet osynliggör det kubanska folket. Den som verkligen vill hjälpa kubanerna måste våga erkänna både de yttre och de inre orsakerna till landets tragedi.

Läs även: Linn Johansson: Hur står det till i arbetarnas paradis?

Att kritisera regimen betyder inte att man stöder hårda sanktioner eller utländsk intervention. Det betyder bara att man vägrar blunda för verkligheten.

Carlos Manuel Estefanía