”Svenskifiering” är en tyst överenskommelse om att inte kritisera islam av rädsla för våld. Även humor och parodi som traditionellt sett är en naturlig del av det svenska samtalsklimatet får en inofficiell förbudsstämpel. Stat, medier och enskilda individer upprätthåller systemet med motiveringen ”att visa respekt för andra kulturer”. Sverige befinner sig i en form av gisslansituation där majoritetsbefolkning inte vågar prata öppet om de problem extremister i en hyperkänslig religion och politisk ideologi orsakar.

Statsminister Stefan Löfven sa 2015 på sitt typiska språk: ”Vi har förklarat att vi beklagar om det är någonting som har uppfattats som att vi kritiserat islam, vilket vi aldrig har gjort. Vi har den största respekt för religionen islam”.

Det Löfven gav uttryck för var rädsla. Han ville inte att Socialdemokraterna skulle förlora röster från den miljon människor i landet med muslimsk tro eller bakgrund. Eller utsättas för våld av islamistiska extremister som inte tål kritik av deras religion.

Detta skulle man kunna beskriva som ”svenskifiering” från uttrycket ”finlandisering”. Den samhällsanda i Finland efter andra världskriget där finländarna valde att kuva sig för den stora grannen i öst: Sovjetunionen. En tyst överenskommelse att inte göra uttalanden eller föra politik som kunde trigga Stalins ilska. En eftergiftspolitik som pågick ända fram till Sovjetunionens upplösning 1991.

Den politiska och religiösa ideologin islam är ingen enhetlig religion och det finns variationer i tolkningar och utövning. Det stora flertalet muslimer i Sverige antas ofta vara främst symboliskt religiösa, på samma sätt som många av de svenskar som är med i Svenska kyrkan inte är troende. De beskrivs som sekulära muslimer där religionen främst handlar om kultur, historia och samhörighet. Även om de flesta enas om de sanningsanspråk som görs i den heliga skriften Koranen samt ofelbarheten i Islams sista profet Muhammed.

Men det kan finnas anledningar att ifrågasätta denna tolkning om de sekulariserade muslimerna. En nyligen gjord undersökning av franska IFOP visar att en majoritet av unga muslimer i Frankrike anser att muslimsk lag, sharia, ska stå över den franska lagstiftningen. I studien fastslås att det pågår ”en process av återislamisering”. Något som rimligtvis kan gälla muslimer även i Sverige.

De grundläggande elementen är dessutom samma som i organisationerna: Islamska staten, Boko Haram och Hamas. De kallas extremistiska organisationer även om medlemmarna inte ser sina övertygelser som extrema. Det blir extrema först i kontrast med västerländska värderingar: främst i frågor som kvinnans roll, synen på homosexualitet, demokrati och yttrandefrihet.

Något Lars Vilks konstnärskap och religionskritik satte strålkastarljuset på med hans skiss ”rondellhunden” som han gjorde 2007, vilket ledde att Vilks fick leva med polisbeskydd resten av sitt liv.

Även religionskritikern Salwan Momikas protest med koranbränning 2023 ledde till dödshot och slutligen mordet på honom 2025.

Den västerländska demokratin bygger på kulturella värderingar där yttrandefrihet är ett grundfundament. Rätten att diskutera känsliga ämnen, där inget är heligt eller ska slippa kritik. Dessa värderingar är inget man kompromissa om, utan är en förutsättning för demokratins existens. Utan yttrandefrihet, ingen demokrati.

Kritiker menar att Sverige är islamofobiskt, och att svenskar är islamofober. De har rätt. Politiker, institutioner, journalister såväl som vanliga människor är rädda. Livrädda.

De tror att kritik av Islam eller dess profet ska leda till våld, som när två män sköt ihjäl 12 personer och skadade 11 personer på den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion. Eller triggade 18-åriga män att spränga sig själva, som på det planerade terrordådet på kulturfestivalen i Kungsträdgården. Eller terrorattacken vid Australiens Bondi Beach.

SE ÄVEN: Holmgren: När far och son väljer texterna framför livet

Kanske är vi mest rädda att utpekas som rasister. Rasistanklagelsen och det sociala stigmat som följer är en av kontrollmekanismerna som Sverige har utvecklat för att hålla pli på andra, och på sätt reglera den egna och den kollektiva rädslan. Ett effektivt vapen som använts och används både politiskt och mellan vanliga människor.

Konsekvenserna är att människor tystas, viktiga frågor inte ställs och extremismen kan växa sig stark i mörkret, utan insyn eller kritisk granskning. Rädslan blir också irrationell, ”the boogey man”, i fobins sanna betydelse, eftersom man tror det inte går att göra något åt.

Det kan liknas med en form av gisslansituation där majoritetsbefolkningen tvingas gå på äggskal för att inte trigga igång hot, våld och terror.

Den påstådda rasismen är en del av narrativet om majoritetsbefolkningens förtryck av minoriteter där muslimer ingår, trots att Sverige är ett av de minst rasistiska länderna. Detta offerperspektiv agerar som bränsle åt en bitterhet och ilska där man känner sig utsatt och förföljd, vilket legitimerar radikalisering, hat och våld mot ett upplevt strukturellt förtryck.

Sanningen är att muslimer inte är annorlunda: De är inte utvalda, speciella, inte bättre eller sämre än någon annan. De är inte heller mer våldsamma än andra undantaget ett antal extremister. Det enda gemensamma är deras ideologi. Islam måste behandlas som vilken ideologi eller religion som helst. När man inte gör detta ger man makten till extremisterna. I en demokrati kan inget vara heligt, allt ska kunna kritiseras, göras parodi om och skrattas åt. Det är så man neutraliserar extremismen, genom att skratta åt den.

Sverige och vår demokrati ska inte hållas gisslan. Vi ska heller inte acceptera det system som är skapat under förevändningen att ”respektera andra kulturer”, och anklaga de som kritiserar ideologier eller religioner för rasism. Goda demokrater tillsammans med det allmänna, staten och dess institutioner måste lämna sin kollektiva rädsla bakom sig och istället stoppa extremismen. Svenskifieringen måste avslutas.

Jonas Wahlin

Oberoende skribent