På ett sätt är Bondi Beach bara ytterligare ett i raden av hundratals islamistiska terrorattacker. Men att det utfördes av far och son är en tankeställare, skriver Paul Holmgren.
Det mest avslöjande med dådet i Australien är inte bara brutaliteten, utan medvetenheten – och att den delas mellan två generationer. En far som kom till väst på 1990-talet, utbildade sig, mötte det sekulära samhället, fann det tillräckligt fungerande för att stanna, bilda familj och uppfostra sin son. Och en son som vuxit upp helt inom detta samhälle, med dess friheter, trygghet och möjligheter. Ändå går de tillsammans ut och mördar människor i ideologins namn. Fadern är död. Sonen kommer att stå till svars. Men den avgörande frågan ligger bortom juridiken: varför valde de bort det samhälle de levde i?
SE ÄVEN: Polischefen: Far och son bakom terrordådet i Sydney
Här faller den invanda förklaringsmodellen. Detta kan inte reduceras till fattigdom, segregation eller bristande integration. Om decennier i ett stabilt, sekulärt samhälle inte räcker för att bryta lojaliteten till en våldsideologi, då är problemet djupare. Då handlar det om konkurrerande auktoriteter – där religiösa texter uppfattas som överordnade all mänsklig lagstiftning.
Islamismen är i detta avseende inte ett avsteg, utan ett koncentrat. Rörelsen bygger sin legitimitet på anspråket att läsa de heliga orden bokstavligt och följa de tidiga förebilderna utan kompromisser. Det är just därför den har sådan psykologisk dragningskraft. När orden uppfattas som tidlösa, fullkomliga och givna av Gud upphör förhandling som moralisk möjlighet. Du kan inte resonera med det eviga. Du kan bara lyda.
Far-och-son-fallet blottlägger därför något djupt obekvämt: att texterna kan bli starkare än allt annat. Starkare än livserfarenhet. Starkare än samhällsfungerande. Starkare än föräldraskapet självt. Fadern hade längst tid på sig att jämföra, väga och välja. Ändå valde han. Och han tog sin son med sig.
Detta visar också att radikalisering kan gå i arv – inte biologiskt, utan teologiskt och kulturellt. Om en far kan fostra sin son till att se massmord som plikt, då finns inget som garanterar att nästa generation blir mer sekulär, mer tolerant eller mer försonlig. Inte så länge den bokstavstroende strukturen består.
I den jihadistiska världsbilden är våldet dessutom inte ett misslyckande eller ett tillfälligt avsteg. Det är ett medel inbyggt i målet. Våldet fortsätter tills världen är renad. Judar är det primära målet. Därefter följer andra icke-troende, västvärlden, USA – och även muslimer som inte underkastar sig den rätta tolkningen. Det är inte hatets logik, utan lojalitetens.
Här uppstår det språkliga missförståndet kring ”fred”. Islam beskrivs ofta som en fredlig religion. I en strikt mening är detta korrekt – men bara om man förstår vilken fred som avses. Den fred som utlovas är inte resultatet av samexistens mellan olika trosuppfattningar, utan slutpunkten på en process. När målet är uppnått råder fred, eftersom alla då tillhör den enda sanna religionen, eller inte längre existerar som legitima motparter.
SE ÄVEN: Sjölander: Fredens våldsamma religion
Målsättningen sägs alltså vara fred. Men medlen på vägen dit är allt annat än fredliga. Det är en fred utan pluralism, utan yttrandefrihet och utan individuell autonomi. En tystnadens fred, inte en försoningens.
Om vi menar allvar med att människor ska kunna leva tillsammans i ett öppet samhälle finns i längden bara två hållbara alternativ. Antingen reformeras de texter och tolkningar som gör våld moraliskt möjligt – inte symboliskt, inte i marginalen, utan på djupet. Eller så accepterar vi att dessa normsystem inte är kompatibla i samma samhällsrum.
I det senare fallet återstår separation. Muslimska samhällen lever efter sina religiösa normer. Sekulära samhällen lever efter sina. Vill man mötas kulturellt får det ske frivilligt och tillfälligt – genom resor, studier eller, ja, till och med en chartersemester. Men inte genom att låtsas att fundamentala värderingskonflikter upphör bara för att människor delar samma geografi.
Detta är inte fientlighet. Det är realism. Alla kulturer är inte byggda för att blandas obegränsat. Och att fortsätta förneka detta i toleransens namn är inte generositet – det är ansvarslöshet.
