Efter Indiens framgångsrika månlandning med Chandrayaan-3 har jag framför allt i sociala medier uppmärksammat att olika vänner ifrågasatt varför Sverige ska ge bistånd till ett land som har råd att landa på månen.

Denna artikel syftar till att belysa varför denna kritik är missriktad och varför biståndspolitik är en komplex fråga som inte kan reduceras till enkel svartvit retorik.

Bistånd betraktas ofta som problematiskt och det finns gott om skäl till att vara tveksam till statligt bistånd. Sverige har gett mycket tokigt bistånd, som bara slösats bort på misslyckade projekt som till exempel pappersbruket Bai Bang i Vietnam där Sverige spenderade 2,76 miljarder kronor och som blev ett totalt fiasko.

Läs även: Indien lyckades med månlandning på månens sydpol

Bistånd har dessutom många gånger missbrukats och till och med i vissa fall stimulerat ökad korruption där pengarna hamnat på de politiska ledarnas nummerkonton i Schweiz snarare än hjälpt de fattiga, och är enligt många studier ineffektivt i kampen mot fattigdom. Många studier visar att bilateralt bistånd (till skillnad från katastrofhjälp och multilateralt bistånd) ofta inte har någon eller i vissa fall till och med haft negativ effekt på fattigdomsbekämpningen, medan bistånd som gått till oberoende frivilliga organisationer har haft positiva effekter, som till exempel minskad barnadödlighet.

Så hur bör man ställa sig till kombinationen av bistånd och Indiens rymdprogram? Indiens rymdprogram kan inte bara ses som en kostnad, utan också som en investering. ISRO genererar genom sitt kommersiella bolag NSIL (NewSpace India Limited) betydande intäkter och är kostnadseffektiv jämfört med konkurrenter som SpaceX.

Fler och fler länder och företag väljer därför att skicka upp satelliter med hjälp av indiska raketer. Givetvis har det inte med saken att göra, men bara för att jämföra, kostade hela Chandrayaan-3 projektet ungefär hälften så mycket som Hollywoodfilmen Interstellar. Indiens rymdprogram har haft ett antal andra positiva effekter för landet, det har skapat arbetstillfällen och stimulerat omfattande teknologisk utveckling, samt utbildning och forskning inom rymdområdet.

Sverige har inte gett något nytt bilateralt bistånd till Indien sedan det fasats ut från och med år 2013. Det bistånd som fortfarande ges från Sverige går främst till oberoende frivilliga organisationer och utgör ungefär en promille av Sveriges totala biståndsbudget.

Det är viktigt att vara medveten om att bilateralt bistånd ofta är bundet och att det därmed främst gynnar givarlandets egen industri som får lov att exportera mer till mottagarlandet. Mottagarlandet kanske inte ens alltid vill ha de produkter eller tjänster som biståndet kopplats till. Det står många svenska lastbilar och traktorer och rostar på många håll i fattiga länder.

Bistånd kan också leda till att mottagarländerna inte investerar egna resurser i sjukhus, skolor, brunnar eller annan primär fattigdomsbekämpning och istället lägger mer pengar på exempelvis militärbudgeten.

Även om man av principiella skäl menar att bistånd inte hjälper bör man fundera på vad marginaleffekten av att sänka bistånd till ett land som gör bra saker skulle innebära. En liknande situation uppstår om man drastiskt drar ner på socialhjälp när en arbetslös börjar jobba så att den totala inkomsten blir lägre då personen jobbar än när han eller hon är arbetslös och det därför inte lönar sig att jobba. Ekonomisk hjälp som reduceras för snabbt när någon ”gör rätt” skapar ett negativt incitament och kan därför ha en icke avsedd effekt. Om man nu, oavsett om skälet var gott eller inte, gett bistånd till ett land bör man i så fall avveckla detta successivt och på ett sådant sätt att neddragningen inte motiverar landet att hellre vara fattigt än att utvecklas.

Det finns även ekonomiska och sociala aspekter. Trots att Indien haft en imponerande tillväxt sedan början på 90-talet är det fortfarande ett fattigt land om man räknar BNP per capita. Indien rankas som nummer 127 av 192 länder.

Man hör också ofta att ojämlikheten är stor i Indien. Men det är en förenkling som stämmer dåligt med verkligheten. Indien har en Ginikoefficient som ligger i samma härad som Italien och är mer jämlikt än exempelvis USA eller Nya Zeeland. Många andra fattigare länder har också mycket större ojämlikhet. Till exempel har alla länder i Nord- och Sydamerika bortsett från Kanada och de flesta länder i Afrika söder om ekvatorn betydligt högre ojämlikhet än Indien. Sverige ger faktiskt också bistånd till länder med högre BNP per capita än Indien, exempelvis Bolivia och Irak, vilket visar på en inkonsekvens i biståndspolitiken.

Läs även: Indien världens folkrikaste land – går om Kina

Trots imponerande tillväxt är Indien fortfarande ett fattigt land. Men liberaliseringen av ekonomin som påbörjades 1991 har lett till en omfattande tillväxt som gynnat många. Indien har gjort betydande framsteg inte minst i att uppfylla många viktiga utvecklingsmål som förbättrat situationen för många fattiga. Tillgång till rent vatten, toaletter, elektricitet, primär utbildning och sjukvård har förbättrats enormt under de senaste 30 åren. Antalet extremt fattiga har minskat väsentligt inte bara i relativa tal utan i absoluta tal, samtidigt som befolkningen ökat.

Indien blev nyligen världens mest folkrika land vilket gjort att många tror att befolkningsökningen är en utmaning. Men det stämmer inte alls. Idag ökar befolkningen i Indien bara på grund av att många lever längre, vilket i sin tur beror på bättre sjukvård, och fertiliteten ligger nu på eller under reproduktionsnivån i flertalet delstater.

Den lyckade satsningen på högteknologi som skett sedan liberaliseringen inleddes har lett till ett betydande uppsving. Indiens it-industri sysselsätter mellan 5 och 10 miljoner fler än hela jordbrukssektorn.

Indiens näringsliv tar ett stort ansvar för fattigdomsbekämpning. Alla indiska företag över en viss storlek måste avsätta minst tre procent av sin nettovinst till CSR. Bara ett enda av Indiens största it-företag donerar tio gånger mer pengar till olika frivilliga organisationer än hela Sveriges bistånd till Indien under förra året. Men å andra sidan gav Sverige mindre än en promille av sitt totala bistånd till Indien trots att Indien utan jämförelse fortfarande har fler extremt fattiga än något annat land i världen.

Man ska inte undervärdera den psykologiska effekten i form av stolthet den lyckade månlandningen har för Indien som nation. Den bidrar till en ökad självkänsla för många indier, oavsett ekonomisk status, och kan inspirera många unga till att bli vetenskapsmän eller ingenjörer i framtiden. Detta kan säkerligen ha mer positiv effekt på Indiens utveckling än något bistånd eller pengar spenderade på primär fattigdomsbekämpning.

Det är lätt att tro att länder som Sverige med stort bistånd hjälper fattiga länder. Men det är viktigt att inse att EU trots reduceringar fortfarande har relativt höga tullar på import av många varor från Indien. Vår politik skadar sannolikt minst lika mycket som vi hjälper. Kanske mer. Vill vi verkligen hjälpa fattiga länder bör vi ändra vår tullpolitik så att fattiga länder stimuleras att förädla produkter i högre grad än att exportera råvaror vilket nu ofta är fallet.

Trots rimlig skepticism mot bistånd bör man göra en nyanserad analys och inte dra alltför förhastade slutsatser baserade på enskilda händelser som Indiens månlandning. Fattiga länder måste uppmuntras att våga ta utmanande steg framåt. Om de bara fokuserar på primär fattigdomsbekämpning och inte bygger upp avancerad högteknologisk kompetens kommer de alltid att ligga steget efter.

En förändring av svensk biståndspolitik kan och bör diskuteras, men diskussionen bör ske i en bredare kontext där fokus läggs på att öka handelssamarbetet med fattiga länder för att hjälpa dem till självhjälp och samtidigt reducera biståndet. Då hjälper vi dem att utvecklas på riktigt. Givetvis innebär inget jag skrivit i denna artikel att vi ska sluta att privat skänka pengar till många frivilliga organisationer som gör en fantastisk insats för att bygga en bättre värld.

Sammanfattningsvis, Indiens månlandning och Sveriges bistånd till landet är två separata frågor som bör bedömas utifrån sina egna meriter och sammanhang. Det är en förenkling att anta att den ena utesluter den andra.

Läs även: Skogkär: Avbryt bistånd till länder som inte tar emot utvisade medborgare

Mikael Gislén

Svensk it-entreprenör som bor i Chennai i södra Indien sedan 1993 där han driver sitt eget it-företag, Gislen Software med 80-talet anställda som jobbar med främst svenska kunder. Hans fru driver Little Lambs School, en skola för fattiga barn i stiftelseform som är grundad och stöds av företaget. Chandrayaan-3 sköts upp 23/7 från Indiens rymdbas Sriharikota som ligger några mil norr om Chennai.