Att den som inte ska vara i Sverige också förpassas ur Sverige är avgörande om skuggsamhället ska kunna bekämpas.
Tusentals utländska medborgare håller sig kvar i Sverige trots beslut om avvisning eller utvisning. Enligt statistik som Polisen tagit fram för Bulletins räkning befann sig vid årsskiftet 13 036 personer i Sverige trots avvisnings- eller utvisningsbeslut från Migrationsverket. Drygt 9 000 av dessa var också efterlysta. Ytterligare 694 personer som dömts till utvisning i domstol har såvitt myndigheterna vet inte heller lämnat Sverige.
Ungefär så här ser det ut år efter år. Polisen för en ojämn för att inte säga hopplös kamp. Högarna med ärenden växer. Förra året verkställdes 2 285 ut- och avvisningar. Samtidigt trillade det in mer än dubbelt så många nya ärenden – 5 767 noga räknat – från Migrationsverket hos Polismyndigheten.
Exaktheten i siffrorna är bedräglig. Statistik är en sak. Verkligheten något annat. Hur många av dessa utvisade och avvisade som faktiskt är kvar i landet går inte att slå fast med någon större säkerhet eftersom de i de flesta fall gått under jorden. Åtskilliga lär ha rest vidare till andra länder inom EU. Enligt gränspolisen är detta vanligt.
Samtidigt är de av- och utvisningsdömda bara toppen av ett isberg. Hur många personer som uppehåller sig illegalt i Sverige är det ingen som vet. Enligt migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) kan det röra sig om över 100 000 personer. Regeringens målsättning, förklarade hon i en intervju med Expressen i december, är att få alla dessa att lämna landet:
“Är den realistisk? Kanske inte. Men jag tänker inte nöja mig med det omfattande skuggsamhälle som vi har nu.”
Sverige, som länge kunnat skryta med att ha ett av världens äldsta och tillförlitligaste system för folkbokföring, har tappat kontrollen över vilka som bor i landet.
Lagen ger var och en som kan ta sig till den svenska gränsen rätt att ansöka om asyl. Och den som sökt asyl har rätt att uppehålla sig här medan ansökan behandlas. Det ger gott om tid och goda möjligheter för den som så vill att låta sig uppslukas av detta skuggsamhälle. Dessutom är det långtifrån alla som ger sig tillkänna vid gränsen eftersom deras avsikt aldrig varit att söka skydd.
Att hitta svartjobb är inget problem. Arbetslivskriminalitet, “fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet samt utnyttjande av välfärdssystemet”, för att låna Ekobrottsmyndighetens definition, är ett utbrett fenomen, en viktig del av den systemhotande organiserade brottslighetens verksamhet.
Alla partier hävdar – när det passar – att de är för reglerad invandring. Den som får avslag måste lämna landet. Samtidigt skickar samma politiker dubbla signaler. Den som vistas illegalt i Sverige har rätt till sjukvård och tandvård, deras barn har rätt till skolgång. Och så vidare. Skuggsamhället har vuxit fram med politikernas goda minne, genom politiska beslut.
Läs även: Gudmundson: Ygeman låter 19 av 20 utländska brottslingar stanna
Som så ofta i politiken vidtas inga åtgärder förrän situationen nått dit hän att hindren för att vända utvecklingen framstår som närmast oöverstigliga.
I Tidöavtalet, grunden för samarbetet mellan regeringen och Sverigedemokraterna, ägnas stort utrymme åt frågor om hur fler brottslingar och fler personer som uppehåller sig olagligt i landet ska kunna utvisas. Ett beslut om av- eller utvisning är betydelselöst i det fall det inte också finns möjligheter att se till att det verkställs. Dessa möjligheter är i dag begränsade. Och alla möjligheter som finns utnyttjas inte.
Ett påtagligt problem är att vissa länder vägrar att ta emot egna medborgare som ska utvisas – vilket i sig är ett brott mot folkrätten, alla har rätt att återvända till sitt hemland. Exempel på sådana länder är Afghanistan, Somalia och Irak. Sverige ger samtidigt dessa länder hundratals miljoner i bistånd varje år. Att villkora biståndet med att dessa länder också tar emot egna medborgare som ska ut- eller avvisas borde vara en självklarhet.
Ett sådant förslag skulle naturligtvis utlösa ett ramaskri från det vittförgrenade biståndsindustriella komplexet. Men om partierna bakom Tidöavtalet menar allvar – om Malmer Stenergard menar allvar – med att bekämpa skuggsamhället är det ett lämpligt ställe att börja. Det land som inte tar emot sina medborgare ska heller inte räkna med fortsatt svenskt bistånd.
Läs även: Skogkär: Rättvisans olidliga tröghet
