Birgitta Lönnhager, 43 år, och Bobby, 10, kom att dela samma tragiska öde – båda torterades oberoende av varandra till döds. Deras mördare hade i bägge fallen redan fällts för flera groteska övergrepp, och skulle alltså inte kunnat utsätta dem för dessa mardrömshandlingar om det inte vore för rättsväsendets bristfällighet.

Läs även: Butja: Rysk brigad anklagad för avrättningar och tortyr utplånad

Om vi vill hindra dessa fall från att upprepas så måste vi införa en särskild tortyrlagstiftning.

Kjell-Åke Johansson misshandlade grovt två barn under en längre tid. Efter att ha avtjänat fängelse för våndan han orsakat de små, torterade han ytterligare ett barn, som avled av skadorna. Tio år senare var Kjell-Åke en fri man igen, han höll då sin sambo och två andra personer inlåsta i sitt hem. Han plågade samtliga av dessa tre fysiskt och psykiskt, värst utsatt blev ovan nämnda Birgitta Lönnhager – som slutligen avled av tortyren. Den som är intresserad av detaljerna kan ta del av dem i Viaplay-serien ”I huvudet på en mördare”.

Bobbys liv släcktes av hans biologiska moder och styvfadern Eddy Larsson. Larsson hade innan dess fällts för att ha våldfört sig på tidigare flickvänner, sexuella övergrepp med inslag av tortyr.

Trots kritik från Röda korset, FN och Amnesty har Sverige inte infört tortyr som ett eget brott. Detta har inneburit att Larsson och Johansson kunnat komma undan med brottsrubriceringar som ”synnerligen grov misshandel” för tidigare övergrepp, gärningar som medför ett maxstraff på upp till tio år.

Mängdrabatten, kombinerat med att det tidigare dödsfallet som Johansson orsakade klassades som grovt vållande till annans död istället för mord, innebar att flera ytterst sadistiska illdåd ändå inte räckte för att hålla råskinnen permanent inlåsta. Larsson blev således frisläppt mindre än tio år efter Bobbys död, och dömdes senare till böter för barnporrinnehav. Johansson sitter däremot nu tack och lov inne på livstid.

Det tål att påpekas att tortyr inte är isolerat till irrationella galningar. Det finns alltid kraftiga ekonomiska incitament att tortera folk, allt från människosmugglare som vill tvinga fram mer pengar från traffickingoffer, till gäng som plågar fångar för att få ut information. Det är en av statens mer väsentliga existensberättiganden att skydda sin befolkning från slaveri och tortyr, sociala ogräs som utan ihärdigt beivrande oundvikligen växer fram. En plikt den svenska rättsordningen inte rustats för att klara av.

Förslagsvis imiterar vi Kaliforniens lagstiftning på denna punkt mer eller mindre rakt av. Delstaten innehar en egen brottsrubricering för tortyr skild från vanlig misshandel – ett brott som där medför livstids fängelse. Det må låta hårt, men sanningen är att den som är villig att tortera en annan människa har visat sig besitta måttlös råhet, och förövaren är så pass farlig att det i regel blir moraliskt oförsvarligt att släppa hen på fri fot.

Generellt varierar rehabiliterande behandling på mellan 10 och 40 procent i minskning av återfall. Men denna siffra kan för den aktuella gruppen vara överdrivet optimistisk, det är nämligen omstritt huruvida psykopater kan rehabiliteras i någon meningsfull grad. Varvid vi riskerar att skapa en ny Lönnhager eller Bobby varje gång vi släpper ut sadister som kanske eller kanske inte har botats från en vilja att plåga andra till döds.

Även för den som inte vill gå så långt som livstid, förblir nuläget oacceptabelt. 2020 kidnappade och torterade ett gäng ungdomar en 14-åring, han bands till en stol, de pinade honom med en mejsel och försökte borra i handen. Trots att samtliga av förövarna var straffmyndiga, dömdes ingen till fängelse.

2019 kidnappades och torterades en 16-åring, bland annat utsatte nidingarna honom för elstötar via startkablar. Inte heller då fängslades någon av förövarna. Vi kan inte fortsätta att fräckt prioritera extremt grova brottslingars behag framför potentiella offers rätt till liv och hälsa.

Sverige måste göra tortyrbrott till en separat brottskategori.

Staffan Marklund
Kontorsarbetare och samhällsdebattör