Förslagen om nya skatter kommer nu slag i slag.

Fastighetsskatten har återigen börjat diskuteras och ett förslag om en ny bankskatt är ute på remiss. Bankskatten är en del av överenskommelsen mellan januaripartierna som man menar ska delfinansiera upprustningen av försvaret.

Sverige har idag det tredje högsta skattetrycket av OECD-länderna och en vanlig arbetare betalar mer än hälften av sin lön i olika skatter. För det ska han kunna förvänta sig en samhällsservice i världsklass.

Att finansiera ett försvar borde exempelvis ligga i topp av prioriteringar för ett land att lägga sina skattemedel på. Likaså att skola och sjukvård har de resurser och verktyg de behöver för att klara sitt uppdrag på ett kvalitativt sätt så att medborgarna kan få den skola och vård de faktiskt betalar för. Individer som jobbat och slitit hela sitt vuxna liv ska på ålderns höst kunna få en dräglig pension.

Sverige prioriterar tyvärr annorlunda.

Runt 50 miljarder betalas varje år ut till andra länder via bistånd, alldeles oavsett hur det reella behovet ser ut. 249 statliga förvaltningsmyndigheter ska drivas runt med mångmiljardbelopp, bidrag delas frikostigt ut till föreningar med särintressen, i regionerna försvinner stora summor som skulle gå till vård iväg på ren administration och ute i kommunerna reser man statyer och finansierar konst samtidigt som skolorna sparar in – kort sagt, det rinner iväg pengar till saker som inte tillhör statens primära uppgifter. Sedan måste man hitta på nya skatter för att finansiera det som ska vara statens kärnverksamhet.

Kärnverksamheter som försvar, polis, skola, vård och omsorg måste vara prio ett när skattemedel ska fördelas till olika områden och varje krona måste nyttjas så att nyttan för allmänheten maximeras. Detta av respekt för de människor som varje dag kliver upp och jobbar ihop dessa pengar. Strävan måste vara att hålla skattenivåerna så låga som möjligt utan att den samhällsservice som medborgarna har rätt till går förlorad.

Idag är det tyvärr inte så: Skattetrycket har sen mitten av 1900-talet pressats uppåt och nya skatter ser frekvent dagens ljus. Olika saker som svensk offentlighet anser sig behöva finansiera på skattebetalarnas bekostnad dyker ständigt upp, utan att det finns något allmänt behov. Kvaliteten på den service som skattebetalarna borde åtnjuta erhålls dock inte, utan har tvärtom försämrats de senaste decennierna. Det slösas hejdlöst på saker som inte gagnar medborgarna.

Det vi behöver är en sanering av offentliga utgifter. Varenda krona som utgår från det offentliga ska ifrågasättas om sättet den nyttjas på är den optimala användningen för just den kronan.

Den här saneringen behövs på såväl kommunal, regional som nationell nivå. Inte en enda nämnd i en kommun och inte en enda upphandling ska skonas vid en skärskådning av utgifter. Inte en enda myndighet ska slippa undan ett saneringsarbete eller ifrågasättande. Inte ett enda bidrag ska betalas ut utan att man säkerställer att det inte är en felaktig utbetalning.

Därtill behövs ett tydligare personligt ansvar för politiker och chefer inom förvaltningen när det gäller hanteringen av skattemedel. Det ska helt enkelt finnas ett personligt ansvar för att utgifterna på skattebetalarnas bekostnad är korrekta och att felaktigheter leder till personliga konsekvenser. Att ingen tar ansvar är en del av problemet. Blir det inga konsekvenser av att göra fel kommer heller inte genomtänkta, välgrundade beslut att fattas. I detta fall beslut som någon annan betalar för.

Inte en skattekrona till ska gå till vidlyftiga projekt som medborgarna inte efterfrågar.

För som den gamle socialdemokratiske ministern Gustav Möller sade:

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”

Idag får vi nog anse att det som begås mot skattebetalarna är grov stöld.

Men det är nog nu.

Vi ska inte ha fler skatter. Vi ska ha färre utgifter och bättre prioriteringar.

Läs även: DEBATT: Socialdemokraternas bankskatt straffar vanligt folk och företagare

Ilan Sadé, ordförande Medborgerlig Samling

Åsa Tallroth, vice ordförande Medborgerlig Samling