Sverige har problem med kriminalitet, och detta är kopplat till massinvandringen. Men det beror också i stor utsträckning på vilken sorts invandrare vårt land lockar till sig. Vi har gjort Sverige till ett tjuvarnas paradis, skriver Staffan Marklund.
Om du tänker dig att du ville mörda och våldta människor, hur många länder kan du komma på som vore bättre att flytta till än Sverige?
Ta följande i beaktande när du begrundar: Mannen som fick 12 års fängelse för 1000 våldtäkter mot ett närstående barn (mindre än 5 dagars fängelse per övergrepp).
Eller åklagaren Thomas Ahlstrand observation från 2019 att ”en bidragande förklaring till att skjutningarna ökat kan vara att [...] risken att bli dömd i en domstol är försvinnande liten”. (Situationen har visserligen blivit något bättre sedan detta skrevs).
Lägg sedan till ”Spökmannen” som trots flera fällande domar för överfallsvåldtäkter avtjänat så korta straff att han kunnat fortsätta förstöra liv i decennier.
Serievåldtäktsmannen Mats Ludvigsson har lyckats med samma sak, vilken man skulle kunna tro var omöjligt för någon som inledde sin kriminella bana med ett mord som 19-åring och senare fortsatte våldta efter att ha tvingat in en grillgaffel i underlivet på ett annat offer.
Aristoteliker vågade en gång i tiden definiera människan som ett rationellt djur. Men bland vissa kriminologer är människans rationalitet ifrågasatt, och delvis köper jag resonemanget. De flesta bovar och banditer verkar inte ha tillräcklig impulskontroll eller högt nog IQ för att sluta med våldsam droghandel och skola om sig till revisorer, bara straffskalorna höjs eller risken för fällande dom ökar med några procent.
Men val av sårbara offer och försök att dölja gärningarna visar ändå på att logiskt tänkande inte är helt frånvarande. Det är i denna mellanmark, av lite men mer än inget förnuft, som vi finner det primära svaret till varför invandrare är kraftigt överrepresenterade i brott.
Den överväldigande antalet människor som väljer att göra moder Svea till sin adoptivförälder är förstås hederliga människor. Oavsett det kan vi konstatera att kriminell överrepresentationen i vissa etniska grupper är mycket alarmerande i vårt avlånga land. Exempelvis visade en undersökning att majoriteten av alla dömda våldtäktsmän var utlandsfödda. Genomgång av alla gruppvåldtäktsdomar från 2012-2018 fann att 82 av 112 förövare var utlandsfödda (alltså 73 procent).
Socioekonomiska faktorer förklarar inte detta, Brås senaste kunskapsöversikt konstaterade att det är en svag riskfaktor för kriminalitet. Redan 1996 skrev myndigheten att ”invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte heller kan förklaras med att invandrare är sämre lottade än svenskar när det gäller socioekonomisk status” (Ahlberg, Kapitel 3, se Socioekonomisk status).
Jag antyder definitivt inte någon genetisk förklaring till snedvridningen, och de etnokulturella faktorerna som finns har troligen betydligt svagare inverkan än det faktum att lagstiftare oavsiktligt gjort närmast allt de kan för att Sverige ska bli attraktivt för kriminella att flytta till.
Brottslingar är inte smarta nog att göras hederliga av hotet om fängelse, men inte dumma nog att välja att flytta till länder där lagens arm är längre. Folk väljer var de invandrar, men inte var de föds.
Utgå från de småbrott du själv ägnar dig åt – om ryska trupper invaderade Sverige skulle du inte fly till ett land med hög risk för flera års fängelse för nedladdning och felparkering. Rationaliteten är inte en stark psykologisk faktor hos människor i allmänhet (inklusive mig själv), men tillräcklig för att ge mätbara resultat i de flesta livsområden.
När hederliga föräldrar flyr till Sverige finner de sannolikt sig i situationen att kriminella är överrepresenterade bland landsmän som gör samma resa. Vederbörandes barn kommer därmed ha en högre risk att utsättas för gängrekrytering. I invandrartäta områden riskerar det att finnas fler kriminella än i både Långtbortisan och i etniskt svenska områden. Lintottar med kapital väljer att inte bo i utsatta områden, och rättssystemet i Sverige drar oproportionerligt ofta hit skurkar från ursprungslandet som den laglydige hoppades slippa. Problemet blir förstås självförstärkande, bland annat för att kriminella tipsar sina likasinnade att resa hit, och hederliga människor oftare väljer bort Sverige.
Den ärliga migrantens barn omges därför med onaturligt många ättlingar till kriminella i skolan. Omskakade ungar vars värderingar och världsbild från hemmet riskerar att smitta dem själva och klasskamraterna. Detta förklarar sådana fenomen som invandrare som skickar sina söner till länder de själva flytt från tidigare för att rädda barnen från kriminalitet.
Då de flesta brott sker inom den egna folkgruppen, är förstås invandrargruppers överrepresentation bland förövare i regel på jämförbar nivå till överrisken för att bli offer. För de beslutsfattare som är intresserade av mer än att bara spela engagerade i invandrares välmående, blir det första steget att få rättsväsendet att via förlängda straff och resursstarkare polis förmedla till omvärlden: ”Att invandra hit som laglydig är en utmärkt idé, men är du brottsling så blir det ditt livs största misstag”.
Staffan Marklund
Kontorsarbetare och samhällsdebattör
