Min farfar var inte ens ett år gammal när mina släktingar tvingades fly för sina liv undan de brutala förföljelserna och ta sig över gränsen till Syrien. Att han överlevde den desperata flykten var ett mirakel.

Familjen byggde så småningom upp ett nytt liv längs Khabur-floden. Men åttio år senare tvingades de återigen fly när terrorgruppen IS/Daesh attackerade de assyriska byarna i området 2014.

I dag lever min familj och tusentals andra ättlingar till överlevarna från Simele i Sverige. Vår historia visar att förföljelsen av assyrier inte var en enskild tragedi, utan en kedja av övergrepp som sträcker sig över generationer.

I början av augusti 1933 lade många assyrier ner sina vapen i tron att de skulle få skydd av de irakiska myndigheterna. I stället möttes de av ett systematiskt våld. Mellan den 8 och 11 augusti nådde massakrerna sin kulmen i och omkring staden Simele nära Nohadra (Dohuk).

Irakiska arméstyrkor under ledning av general Bakr Sidqi, tillsammans med lokala stammar, genomförde ett blodbad på försvarslösa civila. Mellan 3 000 och 6 000 assyriska män, kvinnor och barn mördades, kyrkor förstördes och ett 60-tal byar ödelades.

Simele lämnade ett djupt sår i det assyriska folkets historia. Händelserna ledde också till att den 7 augusti blev den assyriska martyrdagen – en dag då assyrier världen över hedrar offren från Simele, folkmordet Sayfo 1915 och senare tiders förföljelser.

Flera länder och internationella institutioner har uppmärksammat dessa övergrepp. Republiken Cypern har officiellt erkänt och fördömt massakrerna på assyrier och högtidlighåller den 7 augusti som minnesdag.

Erkännanden har även gjorts av New South Wales i Australien, flera amerikanska delstater samt International Association of Genocide Scholars. Mot den bakgrunden framstår Sveriges tystnad om Simele som svår att motivera.

Sverige har en stolt tradition av att försvara mänskliga rättigheter och är hem för en stor assyrisk diaspora som utgör en viktig del av vårt samhälle. År 2010 fattade riksdagen ett historiskt beslut genom att erkänna folkmordet 1915.

Men för assyrier upphörde inte förföljelsen där. Simele-massakern 1933 var inte en isolerad händelse, utan en fortsättning på försöken att utplåna den assyriska befolkningen från dess historiska hemområden. Att erkänna 1915 men låta 1933 falla i glömska ger en ofullständig bild av assyriernas historia och lidande.

Därför uppmanar jag Sveriges riksdag och regering att officiellt erkänna Simele-massakern 1933 som ett brott mot mänskligheten, inkludera händelsen i den svenska undervisningen om folkmord och andra grova internationella brott samt formellt uppmärksamma den 7 augusti som en nationell minnesdag.

Ett svenskt erkännande av Simele-massakern skulle visa att historisk rättvisa aldrig har något bäst före-datum och att offrens minne aldrig får falla i glömska.