Det är dags att lämna den känslomässiga och ideologiskt låsta diskussionen om kronprins Reza Pahlavis legitimitet bakom oss. Den leder ingenstans. Den är repetitiv. Den är polariserande. Och framför allt: den undviker sakfrågan.

Om vi menar allvar med ett fritt Iran måste vi sluta bygga argument på tyckande och historiska känslor – och i stället granska det som faktiskt finns framför oss: det officiellt publicerade programmet för övergången efter den islamiska republikens fall.

Det är där framtiden avgörs.

SE ÄVEN: Militär offensiv mot Iran - ”Bomber kommer släppas överallt”

För första gången finns en konkret plan

Inom ramen för Iran Prosperity Project, presenterad av National Union for Democracy in Iran (NUFDI), har en detaljerad övergångsplan lagts fram under ledarskap av Reza Pahlavi.

Det handlar inte om symboler.

Det handlar om institutioner.

Planen beskriver vad som ska hända dag ett.

Hur makten ska organiseras.

Hur ekonomin ska stabiliseras.

Hur säkerheten ska säkras.

Hur demokratin ska etableras.

Detta är inte en dröm. Det är en ritning.

En revolution utan plan slutar i kaos

Historien är brutal i detta avseende. När regimer faller utan att en strukturerad övergång är förberedd uppstår:

• Maktvakuum
  
  
  
• Interna uppgörelser
  
  
  
• Ekonomisk kollaps
  
  
  
• Militär fragmentering
  
  
  

Emergency Phase-planen är ett försök att förhindra just detta.

Den föreslår:

• En tillfällig lagstiftande, verkställande och dömande struktur
  
  
  
• Omedelbar avskaffning av regimens konstitution
  
  
  
• Bevarande av nödvändiga lagar för att undvika rättsligt vakuum
  
  
  
• Omedelbart avskaffande av lagar som strider mot mänskliga rättigheter
  
  
  
• En tydlig 18–24 månaders väg mot fria val
  
  
  

Detta är ansvarstagande.

Demokratin avgörs av folket – inte av exilgrupper

Planen slår fast:

• Folkomröstning – republik eller parlamentarisk monarki
  
  
  
• Val av konstituerande församling
  
  
  
• Ny konstitution
  
  
  
• Folkomröstning
  
  
  
• Parlamentsval
  
  
  

Sju grundprinciper är icke-förhandlingsbara: sekularism, rättsstat, mänskliga rättigheter, maktdelning och nationell enhet.

Detta är inte maktövertagande.

Det är maktåterlämnande till folket.

Stabilitet är inte motsatsen till frihet – det är dess förutsättning

Planen tar ansvar för:

• Centralbankens oberoende
  
  
  
• Stabilisering av valuta och banker
  
  
  
• Skydd av pensioner
  
  
  
• Omstrukturering av militären
  
  
  
• Avveckling av parallella maktcentra
  
  
  

Frihet utan stabilitet överlever inte.

Demokrati utan institutioner kollapsar.

Det är därför detta dokument är tekniskt. Det är därför det är detaljerat. Det är därför det är seriöst.

Riskerna är hanterbara – om de inte triggas

Alla övergångar innebär potentiella risker. Men dessa är expanderbara faktorer – de växer bara om de eldas på genom hämndretorik, intern splittring eller oansvarig politisk polarisering.

En inkluderande, sekulär och juridiskt strukturerad övergång minimerar dem.

Det är exakt vad planen syftar till.

Den obekväma sanningen

I dag finns det ingen annan oppositionell rörelse som samtidigt har:

• En nationellt samlande symbol
  
  
  
• En tydlig och offentlig övergångsplan
  
  
  
• En konkret tidslinje mot sekulär demokrati
  
  
  
• En folklig igenkänning inne i Iran
  
  
  
• Ett ramverk för ekonomisk och institutionell stabilisering
  
  
  

Det betyder inte att alla måste vara överens om allt.

Men det betyder att detta är den enda strukturerade vision som existerar i dagsläget.

Alternativet till en plan är inte en bättre plan.

Alternativet är tomrum.

Detta är ett utkast – och det är dess styrka

Planen publicerades uttryckligen som ett utkast för offentlig återkoppling.

Det är så demokratiska processer börjar – genom att bjuda in till granskning.

Men granskning kräver att man läser.

Att man analyserar.

Att man argumenterar mot innehåll – inte mot symboler.

Frågan är enkel

Om regimen faller i morgon –

Vem har en konkret plan för hur Iran ska styras dagen efter?

Vem har definierat institutioner?

Vem har definierat tidslinje?

Vem har definierat ekonomisk stabilisering?

Vem har definierat rättsstatens återupprättande?

SE ÄVEN: DEBATT: Tehrani – Pahlavi-derangement-syndromet: När historiskt hat hotar en historisk möjlighet

I dag finns ett svar.

Det är dags att sluta fastna i historiska känslor och börja tala om framtidens arkitektur.

Ett fritt Iran kommer inte att byggas på nostalgiska bråk.

Det kommer att byggas på institutioner, struktur och ansvar.

Och den som vill vara seriös i den kampen bör börja där.

Hanna Tehrani

Författare och läkare

Sverigedemokraterna, Lund