Politik är att vilja. Ett företag som ställs inför svåra situationer löser problemet, ibland med oortodoxa medel. Det gör den vuxne i rummet. Ulf Kristersson har aldrig velat eller förmått ta makten. Häng med.

Ulf Kristersson invaldes som riksdagsledamot redan som 28 åring. Han har bortsett från ett par år därefter enbart arbetat och försörjt sig inom den politiska sektorn. Han var statsråd och socialförsäkringsminister under den delvis misslyckade Reinfeld 2-regeringen. Han har varit Moderaternas partiledare och oppositionsledare sedan 2017. Han har kort sagt varit en central politisk spelare under 30 års tid. Under denna tid har han lojalt verkat för Decemberöverenskommelsen, ingått överenskommelser med Miljöpartiet samt underlåtit att ta makten, trots att den möjligheten funnits.

Det har sedan 2014 i allmänhet, men sedan 2018 i synnerhet, funnits en majoritetsopposition. Ulf Kristersson har valt att inte förvalta denna möjlighet till regeringsmakt och inflytande över Sveriges utveckling. Att detta inte skulle ha varit möjligt är en myt och vittnar om oerhört dålig fantasi samt bristande ambition och ledarskap.

Sommaren 2021 visade Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet ryggraden genom att medverka till att avsätta regeringen. Detta gav av naturliga skäl Vänsterpartiet en tillfällig opinionsuppgång, men öppnade också åter för Ulf Kristersson att ta makten. Mot bakgrund av Liberalernas sidbyte var situationen nu ännu mer gynnsam. Han hade i praktiken två möjligheter.

Läs även: Gudmundson: Därför gör Nooshi Dadgostar succé

Den första att locka över ett par riksdagsledamöter genom att erbjuda ministerposter och därigenom bilda en M, KD, L och SD regering. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen.

Den andra som, mot bakgrund av Nooshi Dadgostars agerande, borde ha prövats vore möjligheten till en bredare oortodox kris- och samlingsregering som enbart skulle verka fram till att en ny regering efter valet 2022 kunde tillträda, i praktiken 1,5 år. Det borde ha diskuterats grundligt. Vänsterpartiet skulle ha haft alla incitament i världen att ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering. V, M, KD, L och SD borde allvarligt ha diskuterat möjligheten till en gemensam krisregering som, för att blidka alla parter, enbart skulle ha prioriterat kriminaliteten, den offentliga sektorns kris samt reglerad migration. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen. Han kapitulerade igen.

Om några veckor kommer riksdagen att ännu en gång välja statsminister med möjlighet att redan våren 2022 ha akut lagstiftning på plats. Härvid följer också utnämningsmakt med mera. Ulf Kristersson kommer åter vika ner sig.

Inför valet 2022 har Ulf Kristersson, uppenbart i strid med pragmatiska delar av Moderaterna, klargjort att vägen till valvinst är att använda SD som dörrmatta. Så lär inte bli fallet. Ulf Kristerssons dogmatiska och föga konstruktiva besked krattar manegen för ett fortsatt regeringsinnehav för de mer verklighetsförankrade Socialdemokraterna, alternativt ett nyval 2023 på grund av Ulf Kristerssons rigida inställning.

Läs även: Kristerssons drag – vänder sig till S-väljare inför valet

Sammanfattningsvis saknar Ulf Kristersson ledaregenskaper och är inte en lämplig oppositionsledare, utan tvärtom en uppenbar del av problemet. Han har gång efter annan visat mycket bristande ledarskap och att han vare sig har förmågan eller viljan att axla statsministerposten. Väljarna kommer att se igenom detta och taktikrösta på framför allt Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, vilket sannolikt ökar möjligheten till ett pragmatiskt regeringsskifte. Moderaterna får då finna sig i att både tappa positionen som största oppositionsparti och statsministerposten. Moderaterna riskerar ett svidande men välförtjänt valnederlag 2022. Sverige riskerar fortsatt misskötsel.

―

Mats Bergh är advokat och samhällsdebattör.