På några decennier har Socialdemokraterna förlorat en tredjedel av sina väljare. Under samma period har Sverigedemokraterna kommit från ingenstans och etablerat sig med ett stöd från ungefär en femtedel av väljarkåren. Det är den stora förändringen i svensk politik.

Bägge tendenserna har fascinerat statsvetarna. Socialdemokraternas nedgång har förklarats med att andelen industrijobb har minskat, utbildningsnivån har höjts, välståndet har ökat, urbaniseringen har försvagat brukssamhällena samt att individualismen har brutit ner partilojaliteten (se Anders Lidströms ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014. Strukturella förklaringar och regionala variationer”). Sverigedemokraternas frambrytning har varit mer omstridd. Man kunde tro att mängden invandrare skulle göra ytterligare förklaringsmodeller överflödiga, men åtskilliga forskare har i stället fokuserat på ekonomiska faktorer. Kan arbetslöshet förklara den nationalistiska strömningen? Är ojämlikhet avgörande för populismens framsteg? Kan Socialdemokraternas brutna välfärdslöfte ha gynnat Sverigedemokraterna?

En ny svensk studie nyanserar synen på de socioekonomiska orsakerna. Nationalekonomerna Andreas Bergh och Anders Kärnä undersöker några av de vanligaste förklaringarna i artikeln ”Fairness, Flexibility and the Far Right: Understanding the Relationship between Populism, Social Spending and Labor Markets” (IFN working paper nr 1401). De granskar parlamentsval i 33 europeiska länder mellan 1980 och 2018, och jämför med olika välfärdsmått. De hittar oväntade samband, som dock säger mindre om högernationalism men desto mer om vänsterpopulism.

Populistiska partier, både till höger och vänster, tycks enligt studien hämmas av en större välfärdsstat. Men forskarna finner inget samband mellan stora inkomstskillnader och populism – det är inte orättvisor i sig som driver ytterkantspartierna. Forskarna hittar inte heller någon korrelation mellan arbetslöshet eller fattigdom och högernationalistiska framgångar, utan antar att kulturella faktorer är mer avgörande för exempelvis Sverigedemokraterna.

Däremot säger forskningsresultaten att vänsterpopulistiska partier går framåt när fattigdom och arbetslöshet breder ut sig. Den rekordhöga svenska långtidsarbetslösheten må vara pinsam för Socialdemokraterna, men den gynnar ändå vänsterblocket. Vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar kan tacka statsminister Stefan Löfven för ”EU:s lägsta arbetslöshet”. Vi andra betalar.

Högernationalistiska partier tycks i stället växa där arbetsmarknaden är förstelnad – där risken att förlora sitt jobb inte kompenseras av chansen till ett nytt och hjälp till omställning däremellan. Folk som klamrar sig fast vid sina jobb röstar med det parti som lovar stopp för den omvandling som pågår framför ögonen. De som har förlorat jobbet går till extremvänstern. Det är en tämligen ny insikt.

Läs även: Spelplanen valet -22

Bergh och Kärnä är verksamma vid Institutet för näringslivsforskning. Någon kommer antagligen därför att avfärda deras fynd som en partsinlaga för ökad rörlighet på arbetsmarknaden – genom till exempel så kallad flexicurity. Men forskningsresultaten är intressanta, om de står sig, inte minst genom att de avvisar några av de mest slentrianmässiga bortförklaringarna till bland annat SD:s valframgångar.

Att vi dessutom får en ny förklaring till Vänsterpartiets attraktionskraft är en bonus.

Läs även: Invandrarpartiet Socialdemokraterna?