Det hade varit uppfriskande om de troende kristna som undertecknat uppropet “Svenska muslimer har rätt till vårt stöd mot hån och kränkningar”, i DN 25/7 tagit tillfället i akt att komplettera koranbränningsdebatten med ett andligt och djupexistentiellt perspektiv. I stället levererar man en intetsägande litania som går ut på att det är synd om troende människor. De är svaga och bräckliga och tycks inte få nämnvärd hjälp av guden de tror på. Deras religiösa övertygelse ger dem inte kraft att hantera frustration och besvikelse. Allra mest synd är det om Sveriges muslimer.

Läs även: Skogkär: Trots terrorhot ingen majoritet mot koranbränning

Det bör kanske inte förvåna att de som marinerats i gammaltestamentlig exegetik rör sig i en tankevärld där det goda står mot det onda. I uppropet ställs således den onde förövaren – koranbrännaren – som vill “såra och stöta ut troende muslimer ur det svenska samhället” mot det goda offret, den gråtande och rädda muslimen.

En svartvit bild av denna typ innebär en mycket grov förenkling av det drama vi ser utspela sig. De bevekelsegrunder som driver koranbrännaren är inte alltid lätta att urskilja. Och troende muslimer är knappast en homogen grupp. En del av dem rycker sannolikt på axlarna åt hela spektaklet.

Denna binära framställning befinner sig också långt ifrån Jesus förkunnelse. Jesus kärleksbudskap innebär att den som utför koranbränningen förtjänar lika mycket empati, förståelse och förlåtelse som de muslimer som känner sig kränkta. Förövaren kan rentav vara i större behov av detta än de som upplever sig som hans offer. Koranbrännarens smärta kan vara större, han kan vara räddare, trasigare och känna sig mer utsatt än flertalet muslimer.

Läs även: Ställer in koranbränningar men ska ansöka om nya datum

Uppropets undertecknare skriver att man vill ”avvisa de som polariserar och kränker, och innesluta de som hatarna försöker stöta ut”. När man som kristen talar om att avvisa vissa medmänniskor ur gemenskapen, medan andra ska inkluderas, har man fått kärleksbudskapet kraftigt om bakfoten. Om inte kärleksbudskapet omfattar alla, även koranbrännaren, är det meningslöst. Då blir det en påklistrad godhetsfasad som inte tål konfrontation med verkligheten.

Uppropsförfattarna har antingen förträngt, alternativt inte förstått, Paulus ord i Galaterbrevet: “Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus”.

Nyligen förklarade ledaren för World Muslim League, Mohammed Al-Issa, i ett youtubeklipp att Koranen är oantastlig och oförstörbar, eftersom dess innehåll, själva budskapet, står under beskydd av Gud. Brännande av papperskopior av boken är därför inget man som troende muslim behöver fästa någon vikt vid.

Är det en omöjlig tanke att uppropets undertecknare, tillsammans med de rädda och gråtande muslimerna, trots (eller kanske rentav tack vare) koranbränningarna, skulle kunna arbeta sig fram till denna typ av tillförsikt?

Läs även: Lindén: Vad hade Karl Gerhard tyckt om Koranbränningar?

Patrik Stigsson
Författare