Teknisk innovation och teknikutveckling utgör tillsammans några av de viktigaste fundamenten som bär vår civilisation framåt. Inte minst gäller det utvecklingen av vår fordonspark och introduktionen av elbilar och andra tekniska lösningar som till exempel vätgasbränsleceller. Det finns inget självändamål att hänga kvar vid fossila bränslen om andra likvärdiga och miljövänligare alternativ finns. Det torde nog de flesta vara överens om.

Men när politiker ser en möjlighet att låta en viss teknisk innovation tjäna deras politiska syften är det viktigt att man gjort gedigna konsekvensanalyser innan man lutar sig mot den lösningen med full kraft.

Just bristen på konsekvensanalyser märks tydligt när den gamla alliansens partier M, KD, L och C i Stockholms stadshus går ut i en gemensam debattartikel i SvD (10/6) tillsammans med nya kompisen Miljöpartiet. Då verkar allt logiskt tänkande ha flugit ut genom fönstret i ett korsdrag i Stadshuset. Hand i hand beskriver partierna i rosaskimrande ordalag den framtidsvision de gemensamt har snickrat ihop, och hur de tänker sig att Stockholm ska te sig utan fossildrivna fordon år 2030.

Det låter fantastiskt i deras beskrivning:

”En fullskalig elektrifiering av fordonsflottan medför stora värden för Stockholms stadsliv. Elbilen är både tystare och renare. Vår politik gör det möjligt att sitta på en uteservering i city, njuta av solen i en central park eller leka på en förskolegård mitt i stan, utan att utsättas för buller och farlig luft.”

Vem skulle inte vilja ha det så? Visst vore det toppen om vi kunde ersätta fossila drivmedel med andra energilösningar redan inom några år. Men det måste finnas en förankring i verkligheten när man presenterar de politiska visionerna. Annars är det bara grandiosa illusioner man förmedlar. Godhetsposering de luxe.

Läs även: Billigare elbilar – rekordstort utbud

Politikerna får det att framstå som att det är de som driver den tekniska utvecklingen framåt. Som de skriver i artikeln: ”Fordonstillverkarna meddelar en efter en att de är på väg att överge förbränningsmotorer. Men för att utvecklingen ska gå tillräckligt snabbt måste vi som stad vara med och visa vägen.” Men att forcera fram teknikskiften av den här magnituden har också ett pris.

Med en biltäthet i Stockholm på 394 fordon per 1 000 invånare och en befolkning på cirka 2 000 000 för hela regionen, skulle det innebära 788 000 nya fordon på 8,5 år för att uppfylla kraven. Det innebär att 7 725 bensin- och dieseldrivna bilar i Stockholm behöver fasas ut och ersättas med nya elbilar per månad. Till en ansenlig kostnad för bilägarna.

Hur ska folk få råd att köpa nya bilar?
Var produceras elen som ska driva den nya fordonsparken?

Med tanke på att region Stockholm redan står inför såväl el- som effektbrist – hur ska staden se till att förse en ny vagnpark på 788 000 bilar med såväl el som laddningsmöjligheter inom 8,5 år? I artikeln skriver stadshuspolitikerna att 50 procent av alla stadens garageplatser ska ha laddningsmöjligheter inom tre år och att alla gatuparkeringar ska ha laddutrustning år 2030.

Läs även: Elkrisen i Stockholm – ”kritisk brist fram till 2030”

Är detta förankrat i faktiska beräkningar? Hur ska installation av laddutrustning på alla gatuparkeringar kunna ske till dess? Vad kommer det att kosta skattebetalarna?
Vilken miljöpåverkan blir det av att producera 788 000 nya elbilar som ska fraktas till Stockholm på lite drygt åtta år? Hur rimlig är denna politiska målsättning?

Var är konsekvensanalyserna? Så många obesvarade frågor.

Avslutningsvis är det även värt att nämna att i den miljöpolitiska debatten är det vanligt att många glömmer bort att räkna på den miljöpåverkan och de utsläppseffekter som man får av att producera det som är tänkt att minska just miljöpåverkan och utsläpp. Ett exempel är det som kallas ”embedded CO2” – alltså i det här fallet de koldioxidutsläpp som blir effekten av att producera helt nya elbilar. När det gäller just fordon talar man hellre om hur de nya elbilarna ska leda till mindre utsläpp när man kör dem, än om de utsläpp och den miljöpåverkan produktionen av elbilarna orsakar.

Det är inte heller särskilt vanligt att man berättar om andra miljöaspekter som till exempel brytning av de rara metaller som behövs för batteritillverkningen ger upphov till. Det blir motsägelsefullt när det kan bli så att det skapas mer koldioxidutsläpp för att producera något som är tänkt att minska utsläppen av samma koldioxid. Den tekniska innovationen kommer säkert att lösa de här problemen också, tids nog, men när politiker forcerar fram politiska mål kan det bli på bekostnad av just den miljö man värnar.

Stockholmarna förtjänar en ärlig och ansvarstagande realpolitik hellre än en framtidsvision som saknar trovärdighet och snarare är att likna vid en illusion – orimliga önskedrömmar och grönblåa dunster.

Lena Malmberg
Medborgerlig Samling, Stockholms stad