Muslimer i Sverige, och kanske i hela Europa, verkar i stort vara fegisar. Det är iallafall min förhoppning, för alternativet vore värre. Låt mig förklara.

Det finns skäl för muslimer att kritisera majoritetsbefolkningen för bristande förståelse, i vissa fall är anklagelser om islamofobi rättfärdigade. Det håller många med om och därför har också stöd för muslimer uttryckts genom åren, både inom politiken och inom kultur och näringsliv. Det finns många exempel på detta, alla minns väl hijabupproret?

De har också själva varit snabba med att försvara sig, vare sig det gäller diskriminering på den svenska arbetsmarknaden eller förföljelsen av rohingyabefolkningen i Myanmar, eller trakasserier mot slöjbärande kvinnor. Efter Expressens artikel av Moosa Assal så var de väldigt snabba med att gå till hans försvar.

Det är ju bra att folk uttrycker sig när de tycker att något går fel till, det hör till yttrandefriheten, och muslimer ska ha all rätt att leva i fred och med respekt och värdighet. Men det är också precis här det skaver.

Det vi saknar är kritik och avståndstagande inom den egna gruppen. Frånvaron av kritik mot förtryck i islams namn är påtaglig.

Jag förstår att många anser att de inte ska behöva stå till svars för vad andra muslimer gör, och där finns en poäng, men att konsekvent vara tyst inför de människorättsbrott som begås i islams namn blir väldigt genomskinligt.

För visst var det väldigt tyst från muslimer efter terrorattentatet mot gaybaren i Oslo? Man hade hoppats på fördömanden från våra muslimska vänner, men möttes av en nästan overklig tystnad.

Inte heller hör man kritik mot Saudiarabiens alla människorättsbrott, talibanernas fruktansvärda förtryck av kvinnor, eller Tjetjeniens massmord på homosexuella. Stödet som många har visat för muslimer under åren har visat sig bara gå åt ena hållet.

Under revolutionen som nu pågår i Iran blir det än en gång tydligt. Tystnaden från majoriteten av det muslimska communityt är smärtsam. I regel så har samma människor som varit snabba att stå upp för sina egna rättigheter visat ointresse för de iranska kvinnornas kamp. I bästa fall skrivs en artikel om att det är fel att tvinga någon både av och på slöjan – som om de iranska kvinnorna – som många av dem själva är muslimer – någonsin påstått något annat.

Istället verkar debatten handla om exiliraniers islamofobi eller Mathems bristande marknadsföringsstrategier – mitt i en brinnande frihetskamp i Iran som nästan alla exiliranier har starka känslor för. Det sägs ofta att man är för valfrihet, och det är ju fint, det håller de flesta av oss med om, men varför höjs enbart muslimska röster när de ska försvara sig själva eller fördöma sina påstådda förtryckare?

Jag hade verkligen önskat att det muslimska communityt stod i fronten här, och kämpade för allas lika rätt till värdighet. Jag hade önskat att muslimer hade blivit rasande över alla dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten i islams namn. Jag förstår ärligt talat inte varför de tillåter att deras religion används på ett så ondskefullt sätt.

Det finns ett fåtal personer som varit aktiva här, både Zeinda Mourtada och Camilla Hamid har använt sina plattformar för att eka rösterna från folket i Iran, men jag saknar den stora uppslutningen av muslimska inflytelserika personer som går ut och säger: “Kvinna, liv, frihet”.

Var är alla andra slöjbärande svenska muslimska kvinnor som ställer sig bakom de iranska kvinnornas kamp, både för sin allmänna frihet men också för rätten att välja bort att bära slöja? Var hittar vi imamerna som står upp för homosexuellas rätt att leva utan rädsla för att bli mördade?

Alla fina ord om valfrihet och tolerans förblir bara fina ord så länge stödet enbart verkar finnas för folk inom den egna gruppen.

Mosa Mazroui-Sebdani
Systemutvecklare baserad i Bryssel

Läs även: DEBATT: Går Tidöavtalet emot kristen idétradition?