Sverige står inför ett fenomen som för bara några år sedan hade varit svårt att föreställa sig. Omyndiga barn rekryteras för att skjuta, spränga och mörda mot betalning. Tonåringar som knappt nått högstadiet används som verktyg i kriminella nätverk.

Det märkliga är att detta fenomen i stor utsträckning saknar motsvarighet i många delar av Mellanöstern, trots att fattigdomen, arbetslösheten och de sociala problemen där ofta är betydligt större än i Sverige.

Varför?

En viktig förklaring är synen på ansvar. I stora delar av Mellanöstern betraktas barnet som familjens ansvar. Om ett barn orsakar skada eller drar vanära över familjen riktas blickarna först mot föräldrarna. Frågan blir inte bara vad barnet gjort, utan också varför de vuxna inte ingripit.

Den andra förklaringen handlar om normer. Kriminalitet betraktas i breda folklager som moraliskt förkastlig. Att försörja sig hederligt ses som en dygd, medan brottslighet ses som skamligt. God uppfostran är inte heller någon bisak utan en central del av familjens anseende. Ett barn som visar respekt, tar ansvar och håller sig borta från kriminalitet ses som ett tecken på att föräldrarna har lyckats i sitt viktigaste uppdrag. Omvänt väcker ett barn som hamnar i grov kriminalitet frågor om hemmets normer, gränser och värderingar. Barnsoldater kan förekomma i ideologiska eller politiska konflikter, men det är något helt annat än att barn låter sig hyras ut som torpeder i kriminella uppdrag.

I Sverige har diskussionen tagit en annan riktning. Fokus hamnar ofta på samhällets brister, segregationen, skolans misslyckanden eller narkotikaköparnas ansvar. Alla dessa faktorer kan vara relevanta, men de får inte bli en ursäkt för att helt bortse från den mest grundläggande frågan:

Var finns föräldraansvaret?

Hur kan en mamma eller pappa leva med en 14-åring under samma tak utan att reagera när dyra märkeskläder, exklusiva skor och kontanter plötsligt dyker upp? Hur kan man vecka efter vecka tvätta kläderna, se inköpen och höra samtalen utan att ställa frågor?

Barnkonventionens artikel 18 är tydlig. Det är föräldrarna som har det primära ansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Staten ska stödja föräldrarna, inte ersätta dem.

Ändå förs den svenska debatten ofta som om stat och kommun bär huvudansvaret medan föräldrarna reduceras till passiva åskådare. Det är en märklig ordning. Ingen skola, socialtjänst eller fritidsgård kan ersätta vuxna som känner sina barn, sätter gränser och tar ansvar för vad som sker i hemmet.

Debatten om sänkt straffålder missar därför kärnan. Om straffmyndighetsåldern är 13, 14 eller 15 år är i många avseenden en sidofråga. Den avgörande frågan är varför samhället accepterar att vårdnadshavare i praktiken kan frånsäga sig ansvar när deras barn begår grova brott.

Om ett barn inte är gammalt nog att bära fullt juridiskt ansvar för sina handlingar borde det vara självklart att ansvaret i större utsträckning faller på de vuxna som har vårdnaden. När samhället möter en 14-årig torped borde frågan inte bara vara vad barnet gjort, utan också vilka vuxna som har misslyckats med sitt ansvar.

Kanske är det också dags att bredda ansvarsdebatten. Samhällsnerven behöver stramas åt, från tjänstemannaansvar till föräldraansvar. Vi måste våga diskutera hur samhället ska förhålla sig till föräldrar som lägger mer kraft på att betala av ett hus i hemlandet än på att uppfostra sina barn till ansvarstagande och laglydiga medborgare.

Det är dags att ställa en obekväm fråga till Sveriges politiska partier: Hur många av deras kriminalpolitiska program nämner över huvud taget föräldraansvaret som en central del av lösningen?

Så länge vi fortsätter att hoppa över barnens närmaste vuxna och i stället lägger hela ansvaret på stat, kommun och myndigheter kommer vi att behandla symptomen men inte orsaken.

Barn behöver vuxna som tar ansvar. Inte fler ursäkter.

Elias Saouk