Redan i slutet av 60-talet började många jugoslaver komma till Sverige, oftast för att söka ett bättre ekonomiskt liv. Jugoslaverna levde i samförstånd och umgicks som grupp ända fram till 1990 när det jugoslaviska inbördeskriget bröt ut. Då var det plötsligt viktigt med religion och kulturell tillhörighet. Det blodiga inbördeskriget och massmördandet gjorde forna vänner till dödsfiender även här i Sverige.

Med de senaste 40 årens omfattande asylinvandring har vi fått hit folkslag från länder i Mellanöstern med diametralt olika politiska uppfattningar och agendor. Dessa grupperingar utkämpar idag, med vår omfattande rätt till yttrandefrihet, sina strider på våra gater och torg – strider de inte kunde föra i sina hemländer utan risk för fängslande, misshandel, tortyr och avrättningar.

2023 drabbade eritreanska regimtrogna och regimmotståndare samman under en årlig kulturfestival på Järvafältet i Stockholm. Ett 50-tal personer skadades, en del svårt och uppemot 200 personer frihetsberövades. Enligt rapporter rådde det en fullständigt kaotisk stämning, bränder och ren anarki på platsen för sammandrabbningen. Även personer från utlandet hade försökt och tagit sig till sammandrabbningen för att delta.

SE ÄVEN: Lindén: Järvakravallerna var inget drängslagsmål

Sammandrabbningen är bara en i raden av de många kraftigt negativa effekterna av den långtgående svenska asylpolitiken som inneburit att svenska gator och torg blivit ett slagfält för importerade grupper med politiska motsättningar och agendor.

Att regimkritiska eritreaner, på grund av hot och risk för rent dödliga repressalier från den eritreanska diktaturen, fått asyl i Sverige ligger väl i linje med dåtidens asylregler. Dock måste man ställa sig frågan varför de regimtrogna fått asyl i Sverige. På vilka grunder? Har de möjligtvis dragit någon fantasihistoria om att de varit förföljda av regimen och på så sätt lyckats övertyga ett blåögt Migrationsverk om rätten till asyl?

Samma problematik som med Eritreanerna ser vi nu efter USA:s och Israels anfall på Iran. På svenska gator och torg dansar utvandrade och asylsökande Iranier i glädje över att Irans demoniske, teokratiske och mördande högste ledaren ayatolla Ali Khamenei är död. Samtidigt finns det stora iranska grupperingar som demonstrerar och begråter sin store ledares död. Även här måste man ställa sig frågan gällande dessa båda gruppers asylstatus i Sverige.

Att de regimkritiska rätteligen fått asyl torde vara givet, men frågan precis som för Eritreanerna gäller hur dessa regimtrogna som idag begråter sin ledare lyckats få asyl? Har även de dragit någon fantasihistoria om att de varit förföljda av regimen, eller är transpersoner, och på så sätt lyckats övertyga ett blåögt Migrationsverk om rätten till asyl?

Här finns det all orsak för polisen, Säpo och Migrationsverket att identifiera dem som stöder regimen och återigen – denna gång noggrant – kontrollera deras historia och i de fall det är aktuellt, med stöd av befintliga och kommande lagar, dra in asyltillstånd och uppehållstillstånd och omgående deportera dem tillbaka till Iran.

Leif Kullberg