Ibland undrar man varför Sverige är Sverige. Hur har vår tusenåriga nation formats till vad vi är idag? Om detta tvistar de lärde. Det finns diverse myter om den nuvarande nationen som borde dräpas. En sådan är att vi skulle vara ”landet lagom” eller ”mellanmjölkens land” för att så här i pridetider anspela på en standupshow av Jonas Gardell. Det är snarare tvärt om.

Vi är ett land som består av extremer och tyvärr är migrationspolitiken det mest effektiva sättet att illustrera detta. Kort sagt gör vi allt eller ingenting. Det kan gå från i praktiken stängda gränser till att ”vi får vinst på sikt” och sedan tillbaka till ett nytt extremläge. Pendeln svänger snabbt i Sverige och de som alltid hamnar i kläm är helt vanliga människor. Dessutom kan det få rent tragikomiska konsekvenser med betoning på både tragedi och komik.

Ett typexempel är kravallerna på Järvafältet i Stockholm och för den som inte har hängt med i utvecklingen följer här en kort sammanfattning. En eritreansk kulturfestival stormades av motdemonstranter vilket har resulterat i att flera har skadats och ett stort antal poliser har behövts sättas in. Frågorna som infinner sig är således dessa:

Hur kommer det sig att regimvänliga eritreaner har uppehållstillstånd i Sverige? Varför tillåter man år efter år att en kulturfestival hålls som uppenbarligen backas upp av det auktoritära och slutna Eritrea? Slutligen kan man fråga sig om detta är vad Sverige behöver?

Självklart kommer vi inte att få några vettiga svar på detta och det kommer säkerligen slätas över eller bortförklaras. Ungefär som när SVT menade att Korankravallerna bottnade i fler orsaker än att radikala islamister blev arga för att någon skändade deras heliga bok. Säga vad man vill om Rasmus Paludan och böcker bör läsas och inte brännas. Men om alla hade agerat som vuxna människor hade det inte blivit några upplopp och att kalla dessa för Påskkravallerna är ett billigt sätt att försöka blanda bort korten. Så pass billigt att det bör bemötas med en fnysning. Det var inte riktiga katoliker som var ute och kastade sten för att någon likt den nyss avlidna artisten Sinead O’Connor rivit sönder ett porträtt av påven.

Problemen i Järva är långt ifrån vad Sveriges förste invandrarminister Georg Andersson avfärdade som ”drängslagsmål”. Att vi i samhället numera har problem med olika grupper som inte kan hantera det faktum att vi som homogen befolkning inte har haft kulturella problem sedan reformationen. Det handlar om mångkultur och det bottnar i en aningslös migrationspolitisk. Oavsett om man vill det eller inte är det skillnad på kultur och kultur. Men det vill man inte prata om och det gör att vi kommer att få brottas med dessa problem under en överskådlig tid.

Läs även: Det finns en konservatism för allas bästa