Sverige och andra västerländska länder står inför ett vägval. Ska vi försvara rättsstaten och det sekulära samhällskontraktet, eller fortsätta blunda för de parallella strukturer som växer i skuggan av vår öppenhet? Det skriver Fredrik Svensson.
Rapporter och avhandlingar visar ett växande systemproblem i Sverige. En av de mest uppmärksammade är Sameh Egyptsons avhandling om muslimsk politisk islamism. Där beskrivs hur ideologiskt motiverade nätverk, med långsiktiga mål om islamiskt maktövertagande, verkar genom tålamod, strategisk tystnad och infiltration av offentliga institutioner.
Detta är inget isolerat fenomen utan ett värdesystemiskt hot. Problemen reduceras ofta till “individuella integrationsmisslyckanden”, men i grunden handlar det om en kollision mellan olika samhällslogiker.
Egyptson beskriver i själva verket en modern variant av klansystemet – där lojalitet riktas mot släkt eller ideologisk grupp, inte mot staten. Identiteten är kollektiv, inte individuell. Rättvisa skipas inte genom en neutral rättsstat, utan genom heder, hämnd och maktbalans.
Forskning visar att klanstrukturer inte upplöses i exil, utan ofta omformas i diasporan. I vissa utsatta områden i Sverige konkurrerar traditionell, informell rättsskipning med polis och domstolar. Detta gör politisk islamism kompatibel med klanlogik och därmed oförenlig med västerländsk demokrati.
Det största hotet är inte terror utan tålmodig värdespridning via nätverk som ser väst som något att utnyttja, inte omfamna. Där klanens lojalitet ersätter lojaliteten till rättsstaten. Där demokratin används för att montera ner de friheter som bär den.
Montefiore beskriver hur våld, lojalitet och grupptillhörighet länge präglat samhällsordningar i vissa regioner. Dessa mönster följer med i diasporan – och bör förstås som relevanta för Europas demokratier, inte som exotiska undantag.
Sverige har länge trott att språk, arbete och medborgarskap räcker för integration. Men rättsstaten är inte bara en institution, den är ett värdesystem. Den bygger på att individens rätt står över gruppens krav, att makt utgår från folket – inte från Gud – och att lojaliteten till lagen står över lojaliteten till blod, tro och tradition.
Forskare som Peucker och Cliteur visar att även om många muslimer fullt ut omfamnar det liberala samhällskontraktet, finns islamistiska rörelser som använder demokratins friheter för att sprida anti-demokratiska idéer. Det handlar inte om religion utan om värdesystem: individen eller kollektivet? Folket eller Gud? Sekulär rätt eller religiös doktrin?
Att erkänna att vissa värdesystem är oförenliga med demokratin är inte främlingsfientlighet, det är ett försvar av friheten. Och ett stöd till de invandrare som faktiskt anammat västliga värden, ofta i motvind.
I Sverige finns grupper – religiösa, etniska och ideologiska, som medvetet bygger parallella strukturer med egna normer och maktordningar. Detta är väldokumenterat av forskare, journalister och myndigheter. Det är inte bara ett integrationsproblem. Det är ett systemhot.
Vi måste välja:
Vill vi ha ett samhälle där individen är fri och lojal mot lagen, eller ett där gruppens krav, heder och tro styr över rätt och rättvisa? Att fortsätta blunda är inte tolerans. Det är naiv kapitulation.
