Ett förhållande som inte belyses i det moderna narrativet om Mellanösternkonflikten är att Islam är en invasiv religion som genom erövring, underkastelse och kontroll (jihadism) spridit och sprider en förvanskad version av moderreligionen Judendom.

Judendom är ursprunget till vår civilisation med tretusenårigt levnadskoncept manifesterat i bland annat de tio budorden. De utgör den grund som västvärldens lagar bygger på och som under flera millennia anpassats till olika tiders verklighetsuppfattning fram till upplysningens revolt mot gudsdiktaturer och fortsatt kamp mot förtryck.

Islam kidnappade och förvrängde monoteismens läror och hade dessutom fräckheten att antedatera Islam genom att hävda att alla monoteismens portalfigurer skulle ha varit muslimer.

I modern tid har Islams lärda fört ersättningsteologien till nya nivåer med förkunnandet att Israels folk inte längre existerar utan att enbart det judiska folket lever kvar.

Denna utstuderade och fullkomligt historielösa revision av judiska urkunder parad med uppenbara lögner har anammats av en bred muslimsk befolkning. Detta har kunnat genomföras med hjälp av en rigid propagandaapparat, som bygger på att kritik av grundläggande dekret inte är tillåtet och i värsta fall kan straffas med döden, vilket även gäller om en muslim vill lämna Islam.

När muslimer därför agerar barbariskt, som under den fruktansvärda massakern på israeler 7/10, är det inte för att de i grunden nödvändigtvis är mer onda än andra. Det beror istället på att de närts av hat och hjärntvättats med dekret från en gudomlig diktaturs oåterkalleliga krav på total underkastelse och lydnad under Koranen och Hadithernas uppvigling mot de ”otrogna” (Judar och Kristna).

Oljerika arabländer har tack vare enorma (västerländska!) dollarflöden under mer än ett halvt sekel försett jihadister med möjlighet att demonisera och avhumanisera israeler.

Detta ledde till att det fanns tusentals civila Gazabor bland den mobb som vällde in över Israels gräns från Gaza 7/10. Med exempellös barbari mördade, våldtog och brände de levande kvinnor, barn, män och pensionärer, medan de skymfande paraderade israelisk gisslan under palestiniers jubel längs Gazas gator.

Än mer fruktansvärt var och är att jihadistiska bejakare med samma bevekelsegrunder firade och fortsätter fira massakern i det offentliga rummet runt om i världen, utan att något land försöker stoppa ”glädjeyttringarna”.

Bristen på agerande från demokratiska länders myndigheter har varit en omtumlande ögonöppnare för världens demokrater i allmänhet men judar i synnerhet.

Detta är resultatet av ett ingrott judehat som jihadister historiskt under mer än ett halvsekel utnyttjat, närt och profiterat på.

Det har till stor del genomförts med västvärldens goda minne genom generösa bidrag till bland annat FN-organet UNRWA:s socialt och humanitärt inriktade biståndsarbete. Under mer än 70 år har detta cementerat palestiniernas eviga flyktingstatus och genom skolundervisning underblåst hat mot staten Israel.

Bristen på resolut agerande från statsmakter mot avskyvärda antijudiska yttringar måste ses mot bakgrund av ett historiskt inrotat judehat. Det kan inte förklaras med felriktad humanism då populationer exponerats för Israel-Hamas krigets fasor i ett av jihadister välregisserat utnyttjande av civilbefolkningen som martyrer i kampen för att förinta staten Israel.

Jihadistiska våldskulturer sprider sig i Europa och likt cancertumörer äter samhällena innifrån. Malmö är ett tydligt exempel på hur illa det kan gå.

Nuvarande kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh har följt i tidigare kommunordförande Ilmar Reepalus fotspår om att låta jihadister få fristad i Malmö.

Skränande och skändande jihadister drar sedan 7/10 genom Malmös gator. Generationer av Malmöjudar lämnar staden och vanliga svenskar står häpna inför polisens undfallenhet att agera mot jihadisters uppvigling till folkmord på israeler och staten Israels utplåning.

Tack och lov finns det växande populationer som vänder sig mot västmakternas undfallenhet mot yttringar av gudsdiktaturens bejakare, deras våldskultur och kriminella nätverk som följt i dess spår.

Till en början belades de med munkavle och stigmatiserades som islamofober, men med ökande insikter bland allt bredare populationer får deras narrativ ökad plats i det offentliga rummet.

Frågan är hur lång tid det ska ta innan jihadisternas mål mot inte bara Israel utan mot resten av världen avslöjas. När ska den illa dolda anti-judiskheten förpassas till historieböckerna och den fria världen kraftfullt agera och försvara det öppna, toleranta och framgångsrika samhälle som generationer har kämpat för?

Richard Conricus är författare och samhällsdebattör med fokus på säkerhetspolitik och Mellanösternfrågor.