Venezuelaner firar just nu på gatorna. De firar inte en ideologi. De firar frihet.

Efter år av förtryck, valfusk, fängslad opposition och ett samhälle styrt med järnhand uttrycker människor i Venezuela något enkelt men kraftfullt: rätten att få välja sin framtid. Rätten att få leva i ett land där makt kan bytas ut och där folkviljan betyder något.

Det borde vara ett ögonblick som alla demokrater oavsett politisk färg kan glädjas åt. Ändå är ett svenskt riksdagsparti påfallande tyst: Vänsterpartiet.

Frågan måste ställas:

Står Vänsterpartiet bakom venezuelanernas rätt till demokrati eller bakom en socialistisk elit som klamrar sig fast vid makten trots folkets vilja?

Detta är inte en fråga om höger eller vänster.

Det är en fråga om principer.

Mitt i kampen för Venezuelas folk kan vi inte längre bortse från de personer som symboliserar demokratins kraft och folkviljans rätt. María Corina Machado, oppositionsledare i Venezuela, belönades med Nobels fredspris 2025 för sitt outtröttliga engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och fredlig förändring i sitt hemland.

Hon stod upp mot förtryck och diktatur när många andra tvekade, och hennes kamp har inspirerat venezuelaner att våga tro på en framtid där folkets röst räknas. Att då se ett svenskt parti som säger sig värna demokratin förbli tyst i ljuset av dessa orubbliga principer riskerar inte bara att tolkas som passivitet. Det riskerar att tolkas som tyst stöd för de krafter som Machado och venezuelanerna kämpat emot. Vänsterpartiets tystnad när en demokratisk förebild har hyllats med världens mest prestigefyllda fredspris säger mer än ord.

När val inte längre är fria, när opposition förbjuds, när medier tystas och när människor flyr sitt land i miljoner då är det inte längre politik. Då är det förtryck.

Att då relativisera, ursäkta eller förbli tyst är att ta ställning.

Donald Trump har i detta läge valt att agera mot en regim som vägrat lämna ifrån sig makten efter valfusk och systematiskt förtryck. Man kan ha åsikter om Trump men i Venezuela firar människor. Det är ett faktum. Bilderna, videorna och vittnesmålen finns överallt.

När människor som levt under diktatur firar på gatorna, då borde vi i demokratier stå bakom dem.

Inte tveka.

Inte titta bort.

Inte väga deras frihet mot ideologisk bekvämlighet.

Vänsterpartiet talar ofta om solidaritet, folkrörelser och kampen mot förtryck. Men solidaritet som bara gäller när “rätt” ideologi vinner är inte solidaritet. Det är lojalitet mot makt.

Demokrati är inte vänsterns eller högerns. Den är folkets.

Ett parti som menar allvar med demokrati måste våga säga samma sak oavsett vem som förtrycker, även när det är en regim som man ideologiskt står nära.

Venezuelanerna har gjort sitt val tydligt. De firar friheten att få välja.

SE ÄVEN: Korn: När diktaturkramarna vaknar till liv

Frågan är om Vänsterpartiet vågar göra detsamma, eller om de hellre försvarar en elit än folkviljan.

Jag vet var jag står.

Jag står på folkets sida.

Alltid.

Eddie Wallin