Språket har utvecklats genom en evolutionär process som speglar vår hjärnas förmåga till både konkret och abstrakt tänkande. Exempelvis har ord för konkreta företeelser som “träd” och “vatten” funnits i alla språk genom historien, medan mer abstrakta begrepp som “frihet” och “rättvisa” har utvecklats över tid i takt med människans ökade kognitiva förmåga och kulturella komplexitet. Språket har blivit ett av våra främsta verktyg för att knyta band mellan människor, skapa förståelse och främja empati och samhörighet.

Även om vi använder språket på olika sätt, kan vi ändå finna gemensam grund om vi förstår tankarna bakom orden och i vilken kontext de används. Ta poesi som ett exempel; där används språket för att skapa känslomässiga bilder och väcka tankar som inte alltid är bokstavliga. I satir, som hos George Orwell, används språket för att kritisera genom humor och ironi, medan skönlitteraturen, som hos Virginia Woolf, ofta bygger på det abstrakta för att utforska inre världar och mänskliga erfarenheter.

Trots att vi kan vara oeniga om ordval, grammatik eller hur språket tillämpas, så kan vi, om vi lyssnar och reflekterar över kontexten, alltid nå en djupare förståelse. Språket har, i sin essens, förmågan att föra oss närmare varandra.

När vi talar om vetenskapligt språk, är varje definition och begrepp förankrat i objektiva fakta och representerar ett fenomen som genom noggranna studier hjälper oss att förstå världen omkring oss och vår egen existens.

Exempel på detta är gravitationen, som beskrivs genom Newtons lagar, eller evolutionsteorin, som förklarar hur arter utvecklas över tid. Trots dessa tydliga samband måste vetenskapsmän alltid närma sig bevis med en viss skepsis. Det som ännu inte är fullt utforskat måste först studeras metodiskt, och efter noggrann prövning kan en företeelse tilldelas en definition eller ett begrepp. Till exempel har fenomen som mörk materia och kvantmekanik fått sina begrepp efter decennier av forskning och granskning.

Med denna bakgrund kan vi vända oss till begreppet pronomen. Traditionella pronomen som “hon” och “han” speglar den binära könsuppdelningen mellan kvinna och man, en uppdelning som har en djup evolutionär och biologisk grund. “Man” och “kvinna” är välförstådda begrepp, som knyter an till hane och hona i arten Homo sapiens. Denna distinktion har varit meningsfull både i historiska och kulturella sammanhang, och är därför semantiskt begriplig.

Det finns språk som hanterar man och kvinna på andra sätt än genom specifika pronomen, men även där är könsuppdelningen uppenbar i hur språket används. Till exempel, i finskan saknas könsbaserade pronomen, men trots detta framträder könstillhörighet genom andra språkliga och sociala uttryck. På liknande sätt har japanska skillnader i hur män och kvinnor förväntas tala, trots att det inte direkt återspeglas i deras pronomen. Detta visar att kön och könsidentitet inte enbart är semantiska konstruktioner, utan har djupt rotade kulturella och biologiska rötter som manifesteras på olika sätt i olika språk.

Parallellt med detta kan det i samhället uppstå en överenskommelse där individer känner sig fria att välja andra pronomen, även om dessa kan vara språkligt meningslösa eller grammatiskt inkorrekta. I ett civiliserat samhälle bör respekt och anständighet alltid vara en prioritet, och vi har nått en punkt där vi accepterar och respekterar individers val, till exempel att använda påhittade pronomen eller tilltala en enskild person som plural. Det är en fin gest att visa respekt för varandras val, men det viktiga här är att inte förväxla dessa sociala överenskommelser med vetenskaplig evidens.

Ett liknande resonemang gäller begreppet “icke-binär.” Människor ska självklart ha full frihet att identifiera sig både inom och utanför den binära könsuppdelningen, men detta ändrar inte de vetenskapliga fakta som rör könsuppdelningen och könets utveckling, från fostrets första stadier till miljontals år tillbaka i evolutionen.

Att människor under olika epoker börjar ifrågasätta normer och föreställa sig alternativa sätt att se på saker är en naturlig del av det mänskliga tänkandet och kan ibland leda till insikter om att verkligheten är mer komplex än vi tidigare förstått.

Men dessa abstrakta idéer får inte ges samma tyngd som evidensbaserad kunskap. Vetenskap bygger på noggrant prövade och verifierade fakta, och det är avgörande att hålla isär vad som är sociala eller kulturella konstruktioner och vad som är vetenskapliga sanningar.

Det finns forskning som visar att barn ibland kan tro att de inte tillhör sina biologiska föräldrar. Detta kan vara kopplat till psykologiska tillstånd som depersonalisation eller förvirring i identitetsutvecklingen. I mer extrema fall kan det relateras till specifika psykiatriska syndrom, som Capgras syndrom, där en person tror att en nära anhörig har blivit ersatt av en bedragare eller dubbelgångare.

Man kan jämföra detta med barn som ifrågasätter sitt släktskap med föräldrarna, särskilt när de börjar utveckla en starkare individuell identitet. Detta är en naturlig del av utvecklingsprocessen, särskilt under tonåren, då barn ofta söker sin egen plats i världen och därmed omvärderar relationen till sina föräldrar. Men detta ifrågasättande upphäver inte det biologiska släktskapet eller gör föräldraskapet “icke-binärt,” som om det skulle kunna finnas noll eller flera alternativa mammor och pappor. Släktskapet är ett faktum oavsett hur det ifrågasätts, och det biologiska bandet är en objektiv realitet som inte kan raderas av subjektiva känslor eller upplevelser.

Jag vill återigen understryka att i ett civiliserat samhälle måste individers rätt till autonomi och självidentifikation respekteras. Varje människa ska ha friheten att göra sina egna val. Men här måste vi klargöra skillnaden mellan samhällskontrakt, abstrakta idéer och ideal, och hur vetenskap fungerar och kunskap faktiskt produceras.

Det är avgörande att vi inte blandar samman dessa sfärer, särskilt i en tid där det moraliska landskapet snabbt kan förvanskas och människor kategoriseras som “goda” eller “onda” baserat på förlegade, eller felaktiga, måttstockar. Denna sammanblandning kan skapa illusionen av att man skyddar utsatta grupper, medan man i realiteten har fjärmat sig från vetenskaplig evidens och istället låtit sig vilseledas av abstrakta föreställningar. Resultatet blir en skev uppfattning av verkligheten.

Historien ger oss flera varnande exempel där gränserna mellan vetenskap och ideologi suddats ut, med förödande konsekvenser. Pseudovetenskapliga teorier som frenologi och rasbiologi har en gång betraktats som vetenskapliga sanningar, trots att de saknade empirisk grund.

Dessa missförstånd har banat väg för diskriminering, förtryck och stora humanitära tragedier. De visar tydligt farorna med att låta subjektiva tolkningar och abstrakta idéer överskugga vetenskaplig bevisning.

Det är samma sak med queerteori och andra sociopolitiska teorier, där dessa djupt politiska tolkningar av kön, ras och mänskliga egenskaper framställs som vetenskapliga sanningar. När opinionsbildare som Judith Butler börjar försvara en terroristgrupp som Hamas, följer delar av akademin efter utan att ifrågasätta den ideologiska grunden eller de moraliska konsekvenserna.

Faran ligger just här – när vetenskapen får vika för ideologiska övertygelser riskerar vi att bygga en förvrängd verklighet, där beslut fattas utifrån subjektiva ideal snarare än på objektiva fakta. Vetenskapens styrka ligger i dess förmåga att ifrågasätta, testa och bevisa. Denna process är oumbärlig och kan aldrig ersättas av goda intentioner eller abstrakta föreställningar om hur världen borde vara.

Jag har nyligen avslutat ett samarbete med Regionhälsan i Göteborg, där jag arbetat direkt med frågor kring kön och identitet. Det är djupt oroväckande att kliniker och kunskapscentrum, som har ansvaret för forskning, utveckling samt behandling och stöd till utsatta grupper, har låtit sig påverkas av en ensidig ideologisk ståndpunkt. Detta har gått så långt att man undviker själva begreppen ”man” och ”kvinna,” och istället framhåller abstrakta könsidéer som vetenskapliga fakta.

Denna värderingsdrivna metodik begränsar sig inte till sjukvården, utan sprider sig till andra sektorer såsom hbtq-organisationer, läkarutbildningen, skolan och äldreomsorgen. Föreställningen att en grupps självbild eller en abstrakt verklighetstolkning skulle vara helt förenlig med vetenskap är inte bara felaktig, utan kan bli direkt farlig. När makthavare påstår sig representera utsatta grupper och framställer sin egen ståndpunkt som den enda legitima, blir de som vågar ifrågasätta dem snabbt demoniserade som moraliskt förkastliga.

Ett annat problem med denna övertygelsedrivna riktning är att den skapar ett överdrivet fokus på hypotetiska scenarier och fiktiva individer, vilket gör att verkliga människor och deras behov hamnar i skymundan. Exempelvis har överkänsligheten kring att inte använda orden ”man” och ”kvinna” nått sådana nivåer att man bortser från hur det påverkar individer i reella omständigheter.

Föreställ dig en transkvinna som har kämpat i åratal för att bli erkänd som kvinna, bara för att sedan få höra från så kallade experter att hennes identitet riskerar att kränka hypotetiska minoriteter som dessa självgoda förespråkare påstår sig försvara. Varifrån kommer detta påstådda lidande, och hur kan det ens jämställas med den verkliga kampen som hon genomgår?

Det som sker här är att man, i sin strävan att vara så inkluderande som möjligt, inte bara exkluderar de som tänker eller känner annorlunda, utan även förminskar deras mänskliga värde. Jag minns från mitt arbete med en sådan ledning inom Västra Götalandsregionen hur människor vägrade ta bilder med mig, ignorerade min närvaro och rättfärdigade sitt dåliga bemötande med att jag inte delade deras politiska åsikter – och detta kom från individer som ständigt hävdar att de arbetar för jämlikhet och mot rasism och transfobi.

Denna ideologiska påverkan sträcker sig även till hur Socialstyrelsen hanterar könstillhörighetsfrågor, där politiska påtryckningar har resulterat i uppenbara inkonsekvenser i den information som offentliggörs. Det är ett tydligt försök att driva igenom en ny könstillhörighetslag utan tillräcklig grund eller vetenskaplig förankring.

Vad händer i praktiken när en person byter sitt juridiska kön och får ett nytt personnummer? Hela systemet bryter samman, och det svar som ges är att man inte är förberedd på att hantera sådana situationer. Detta från samma håll som hyllar lagändringen där vem som helst kan, när som helst, ändra sitt juridiska kön utan några tydliga kriterier.

Jag har själv bevittnat dessa absurda missförhållanden i arbetet, och det ger intrycket av att de kanske innerst inne inser att det de påstår sig advocera för inte existerar i verkligheten. Därför blir mötet med riktiga transpersoner så chockerande och oväntat för dem.

Denna förankring i ideologisk blindhet, där vetenskapen underkastas en moraliserande agenda, tystar kritiker och hindrar en sund vetenskaplig diskussion. Det är hög tid att hanteringen av könsfrågor inom både akademin och vården granskas, och att läkare och forskare säkerställer att deras arbete inte påverkas av aktivism.

För sårbara patienter inom transvården är det också nödvändigt att omvärdera vilka verksamheter de samarbetar med, då risken för felbehandlingar och diskriminerande bemötande är stor med en så ovetenskaplig och ideologiskt präglad metodik.

Varje år slösas miljontals kronor bort på verksamheter som, under skenet av vetenskapligt arbete, istället för att producera verklig forskning, försöker omforma verkligheten för att passa deras egen världsbild och framställer detta som den enda acceptabla sanningen.

Detta är ett hån mot skattebetalarna och ett allvarligt hot mot samhällets välfärd, som inte bara förlänger lidandet utan också förhindrar verklig förbättring för de drabbade.

Hanna Tehrani

Läkare och SD-ledamot i Göteborgs hbtq-råd