Debatt: Vi blev grundlurade – inte minst av oss själva

Jag kan inte med ord beskriva den sorg jag känner inför ”utvecklingen” av Sverige de senaste 30–40 åren. Från tiden för sabotaget av den svenska skolan och sjösättningen av den kravlösa invandringen. Vänsterpartiets valfiasko är inte kulmen på utförslöpan utan ett bevis för diagnosen.

Skolan och invandringen – två sammanhängande förändringar avgörande för förfallet, två vägval svenska folket aldrig bad om.

Jag trodde inte det var sant när jag, hemkommen efter fem års utlandstjänst, fick höra att folk från andra länder kunde flytta till Sverige och mer eller mindre omedelbart få mer eller mindre full tillgång till det svenska välfärdssystemet. Hur kunde det vara så? Varför skulle det vara så? Visst hade vi, skakade, tvingats bevittna invandringen på 70- och 80-talen och vad den förde med sig i form av religion, klan- och maffiastrukturer, men aldrig kunde jag tro att vi här, i lilla trygga Sverige, skulle tvingas genomleva decennier av värsta sortens kriminalitet, även riktad mot oss själva.

Aldrig kunde jag, alla vackra ord till trots, tro att vi skulle få se en skola som jämfört med länder vi brukar jämföra oss med tillhör ”sämst i klassen”. Se trettio år av heraldiskt uppblåsta låtsasskolor, kunskapsfall, betygsinflation, plundringar och konkurser, religiös fanatism och skatteslöseri krossa självaste basen för kunskap, bildning och upplysning.

Aldrig kunde jag tro att vi, världens mest sekulära folk, skulle låta oss översköljas av en av världens värsta ideologier. Att dagligen mötas av dess markörer på bussen, tåget, torget, i vården, skolan, omsorgen, i såväl privat som offentlig tjänst, av dess ”heliga” byggnader – med målet om minst en i varje kommun – med vetskapen om hur det påverkar samhällsklimatet, och av alla svenska medborgare som viker ned sig. Vi som hade kommit så långt.

Ett litet fredligt land som på bara hundra år förvandlats från fattigt bondesamhälle till världsledande industrination och beundrat välfärdsexempel, och som efter seglivad kamp lämnat fantasin om gud bakom sig. På några decennier ballar hela samhället ur, 2022 får vi äntligen en regering som börjar rätta till det – och så röstar folket bort den! Något har gått allvarligt fel!

Vägen till att förstå ett samhälles utveckling går genom att antingen vara med om den, få den förmedlad eller lära sig om den i skolan. Om man inte besitter baskunskaper i historia, vetenskap och ekonomi är det föga troligt att man förstår varifrån man kommer. Om man inte förstår sambanden – företagande som ger jobb som ger lön, försörjning och egenmakt, som genererar skatteintäkter till välfärdsbygget och verklig personlig frihet – är det lätt att ta allt för givet. När unga vuxna i allmänhet nu kan allt mindre om vad som formar framgång, hur är det då bland dem som är omslutna av ålderdomliga kulturer?!

Demokrati betyder folkstyre. Vi får fritt välja vilket vi vill av de partier som kvalificerar sig. Men meningen med demokratin måste väl ändå vara något mer!? Att vi alla, hela befolkningen, väljer att utveckla samhället och oss själva framåt … bli kunnigare och smartare och förståndiga nog att förpassa frihetsfientliga idéer dit de hör hemma. Att vi inte väljer att gå bakåt!?

Nedslående då att i eftervalsdebatten höra så många borgerliga yvas över att det ändå (C inräknat?) inte röstades för en vänstersväng, att de skönjer någon sorts högermajoritet, och jag tänker … borde vi inte ha kommit längre?! Borde vi inte, här i Sverige 2026, vara 80–90 procent som röstar för politik som gynnar det och dem som skapar företag, jobb, löner och skatteintäkter?!

Borde vi inte ha 80–90 procent miljardärskramare som omfamnar dem som har pengar att shoppa och investera?! I motsats till den hatiska avundsjuka som präglar vänstern.

Så … apropå valutgången.

Var det verkligen så ”synd om” alla som inte bor här att människor från världens alla hörn under fyrtio år måste lockas hit på min bekostnad? Att vi som en buffébjudning ska fixa deras liv och vardag!? Var det verkligen nödvändigt?!

Eller handlade det om den blödiges egoism att förbehållslöst framstå som mest godhjärtad, om vänsterns inneboende avund och hat mot alla som har, vill och kan?

Med ett näringsliv på dekis och allt fler okunniga – hur blir det i nästa val? När inte ens de man förväntar sig ska vara vuxna i rummet förmår välja rätt?!

Nä, jag känner himmelsgrå nedstämdhet och sorg. Sorg över tillståndet i Sverige, över hur vi, världens naivaste folk, landet lätt som en plätt att ta över, blev grundlurade – de skriftlärde skrattar sig väl fördärvade – inte minst av oss själva, över hur ”mitt” Sverige försvann i mörkret. Tanken på alternativ är ofrånkomlig, men jag tyngs av sorg över att det knappast går att reparera.

Björn Schaerström
Civilekonom och samhällsdebattör