I onsdags twittrade Henrik Arnstad att detta kanske var den sista onsdagen som Sverige var en demokrati. Orsaken är inte svår att förstå. Han har i många år varnat för att ”det var så här det började på trettiotalet” och är därför förmodligen ärligt övertygad om att valet antingen kommer att leda till att det blågula blocket vinner, varefter de avskaffar demokratin. Eller också vinner den rödgröna sidan, vilket leder till en statskupp ledd av SD.

Låter det överdrivet och otroligt? Andreas Gustavsson kommenterade i torsdags på ETC:s ledarsida flera uttalanden som han tolkade som att personer från det blågula blocket varnade för att Magdalena Andersson kunde ställa till statskupp om hon inte vinner. Han citerar Alice Teodorescu Måwe i SvD:

”Frågan är således om Socialdemokraterna kommer att acceptera en valförlust när partiet hela valrörelsen hotat med konsekvenserna av en sådan. Kommer partiets aktivister och väljare att göra det?”

Och Gustavsson tillägger:

”Det är helt uppenbart vad hon antyder. Statskupp. Ett illegitimt maktövertagande. Den fråga som alla som genuint bryr sig om demokratin bör ställa sig är: Vad gör blåbruna partier på söndag om det inte går deras väg? Vad gör deras aktivister?”

Med andra ord antyder Gustavsson en statskupp från höger om vänstern vinner valet, därför att högern varnar för en statskupp från vänster, om högern vinner valet. Hur man än vänder sig har man ändan bak. Vad som än händer leder det till statskupp och diktatur. Frågan är bara vilken partifärg diktatorn får.

Vi får väl se om Gustavsson blir sannspådd. I ett avseende har han redan blivit det. Han skriver nämligen:

”Sverigedemokraternas ledande företrädare, och mediala kanaler, etablerar redan bilden av att det kommer ske massivt valfusk ute i förorterna.”

Som Bulletin rapporterat inträffade detta dagen efter ETC-ledaren publicerades. Socialdemokraterna i Alvesta delade ut röstkuvert färdigpreparerade med röstsedlar för S i samband med fredagsbönen i ortens moské.

Om det är ett röstfusk av så stor dignitet att det leder till statskupp är en annan sak. I min hembygd var det när jag växte upp välkänt att S hjälpte de gamla på ålderdomshemmet med skjuts till vallokalen och med färdigpreparerade röstkuvert. De som gjorde så – jag kände flera av dem och det var hyggligt folk – uppfattade det förmodligen inte som något konstigt eller som fusk. Kommunen hade varit röd sedan allmän rösträtt infördes och de flesta av fabriksortens arbetare skulle ändå rösta S, så vad spelade det för roll om några gamla bondkvinnor som tänkt rösta C i stället lade sin röst på S? De fick ju skjuts och en kopp kaffe för det.

I sin senaste bok Conservatism – a rediscovery (Forum 2022) menar Yoram Hazony att hotet mot demokratin handlar om något helt annat, men som också det hänger ihop med den aningslöshet som får människor att ”hjälpa till” med preparerade röstkuvert därför att man anser sig veta vad den röstande ”egentligen” vill rösta på, vare sig det handlar om muslimer vid fredagsbönen eller gummor från ålderdomshemmet. Hans resonemang är långt och jag kan inte ge det rättvisa i en kort tidningsartikel, så verkar det konstigt får man skylla på mig och inte på den nästan 400 sidor tjocka boken.

Hazony menar att vi alltsedan 1600-talet har förlitat oss på tänkare som menar sig ha hittat en objektiv sanning, som det går att resonera sig fram till på logisk väg. Hazony kunde ha klämt ur sig det uppenbara, nämligen att sådana sanningar finns, exempelvis 1+1=2. Men väldigt mycket av det som presenteras som universella sanningar är inte det. En hel del bygger i stället på vårt västerländska eller judisk-kristna arv och mycket handlar om hur världen borde vara, inte hur den är. Det gäller exempelvis orden som blivit en dogm i vårt samhälle, nämligen att vi föds som fria individer med lika rättigheter. Så borde det givetvis vara, men alla som försökt invandra till USA från Sydamerika eller försökt bli antagna till universitet utan betyg vet att det inte är så. Och det är just här problemet uppstår.

Liberalismen i mycket bred bemärkelse bygger på upplysningens idétradition där tron på universella sanningar om frihet och rättigheter spelar stor roll. Man har också tänkt sig att frihet för handel, ekonomi och fri rörlighet per automatik löser de flesta av samhällets problem.

Men Karl Marx tyckte som bekant annorlunda. Han såg att samhället bestod av olika klasser och de egendomsägande klasserna förtryckte de egendomslösa. Därför, menade Marx, kommer de förtryckta proletärerna att göra uppror, revolutionen är därför något oundvikligt och gott som leder till klassamhällets upplösning. Dårskaper, tyckte både liberaler och konservativa och gemensamt bekämpade man därför kommunismen.

Men bara därför att Marx hade fel om att en revolution skulle förinta klassamhället hade han inte fel om allt, menar Hazony. Just detta är liberalismens akilleshäl, eftersom största möjliga frihet och minimal stat inte alls leder till att alla får det bra. Det uppenbara förtryck som Marx faktiskt pekade på sopades under mattan.

I och med järnridåns upplösning har många betraktat marxismen som besegrad och man har kunnat ägna sig åt annat än att försöka bekämpa den. Men marxismen har återkommit, men nu kallas den inte marxism, utan wokeism, intersektionalitet, antirasism, transaktivism, black lives matter, kritiska vithetsstudier och allt möjligt annat. Just de många förvirrande begreppen gör att de som företräder denna lära lätt kan kritisera dem som inte behärskar vokabulären, alternativt komma undan därför att kritiken riktas mot något de kan säga att de inte är. Men grunden är samma. Det är marxism utan klasskamp, där de förtryckta i stället för proletärer är olika minoriteter. Misstaget som hela tiden görs är att man likställer alla former av hierarkier med förtryck. Men alla hierarkier och skillnader är inte förtryck. Att föräldrar bestämmer över sina barn, exempelvis så att tvååringar inte kan springa ute ensamma på nätterna, är inte ett förtryck jämförbart med slaveriet i den amerikanska södern. Det är inte förtryck alls, utan många hierarkier är fullt naturliga, gagnar alla och skapar ett bättre samhälle.

När hierarkier kallas förtryck verkar det som om många skolade i liberalismens idéer om frihet och lika rättigheter blir mållösa. Ingen vill ju framstå som förespråkare för förtryck, rasism, transfobi och annat och det är så det framställs: Är du inte med oss är du mot oss! Kampen mot förtryck blir något som står över allt annat. Och på detta altare är man beredd att offra allt, också den liberala demokratin. Den respekt för meningsmotståndare som är grundläggande för att demokratin ska fungera, för att partier ska kunna samregera, för att man ska respektera och ge legitimitet också för partier vars åsikter man ogillar, upphör när meningsmotståndare utmålas som ondskefulla förtryckare. Demoniseringen av meningsmotståndare gör att man är beredd att göra allt för att de inte ska få en chans att ta makten, eftersom man är övertygad om att det innebär slutet för demokratin. Alltså förstör man själv demokratin i övertygelsen om att andra kommer att göra det.

I årets val har det handlat oerhört mycket om SD som nazister eller åtminstone med nazistiska rötter. Att det partiet har haft sina allvarliga problem och att alla de problemen ännu inte är helt borta är lika sant som att det aldrig varit ett parti med nazistisk ideologi, hur mycket en del medlemmar än haft sina rötter i den idévärlden. Inte ens de mest rasistiska inslagen i de första partiprogrammen kommer i närheten av den ideologi som företräddes av Hitler.

Ett uttryck om tillskrivits många är att morgondagens fascister kommer att vara antifascister. Ja, i så måtto att historien aldrig upprepar sig, men det gör däremot människors misstag. Få vill avskaffa demokratin och ytterst få vill ha nazism. Men i viljan att göra gott och förändra världen till det bättre kan man avskaffa demokratin.

Och apropå att människor ständigt återupprepar misstag så finns det partier som misshandlat Sverige under många år nu, som i dag vill ha vår röst. Låt oss inte vara som de misshandlade kvinnor som ursäktar sina män med orden ”han är så snäll när han är nykter”. Låt oss välja klokt för att bli av med dem som förstört så mycket i vårt land. Men låt oss inse att de är medmänniskor, inte monster. Låt oss inte hata, utan kritisera.