KRÖNIKA. Alla som intresserat sig det minsta för samtida filosofi har hört talas om sprickan mellan ”kontinental” och ”anglosaxisk” (eller ”analytisk”) filosofi. Den tycks skilja Västvärldens (och bland dem Sveriges) filosofer från varandra. Men vad innebär den? Och var kommer den ifrån?
Åtskillnaden mellan anglosaxisk och kontinental filosofi uppstår i sin moderna form under 1900-talet. Men den har rötter som går längre tillbaka i tiden. Brittiska historiker talar om något som de kallar ”the Whig interpretation of history”, den liberala tolkningen av historien, som kontrasterar brittisk frihet mot kontinental despoti. Denna tolkning har sin motsvarighet i vad man kanske kunde kalla en ”Whig interpretation of the history of philosophy”. Den går ut på att den brittiska filosofin sedan Bacons och Lockes dagar varit på en gång empiristisk och frihetsinriktad. Mot den har stått en kontinental rationalism och metafysik som ständigt befunnit sig i kompanjonskap med kontinentala despoter från Ludvig XIV och framåt. En företrädare för den tolkningen var Bertrand Russell, författaren till en mycket läst filosofihistoria och en ättling till en lång rad av Whigorienterade earler från 1600-talet och framåt. Tolkningen kanske inte håller rent idéhistoriskt, men den har en sorts retorisk plausibilitet. Att tänka empiriskt, verklighetsnära, common sense-mässigt och att uttrycka sig klart och begripligt är demokratiskt, så går argumentet. Att konstruera stora metafysiska system, formulerade i en obegriplig jargong, går hand i hand med en auktoritär politisk inställning.
Till en början var det Frankrike som var fienden på andra sidan kanalen. Descartes rationalistiska metafysik med dess medfödda idéer framställdes som redskap för ett auktoritärt tänkande. Men under 1700-talet gick de franska upplysningsfilosoferna med Voltaire i spetsen över till det brittiska lägret. De förkastade Descartes och höll sig till Locke och Newton. Senare, under loppet av 1800-talet, var Frankrike inte längre fienden heller politiskt. En entente cordiale blev resultatet också inom filosofin. Den nya kontinentala fienden blev i stället alltmera Tyskland. Den utvecklingen kulminerade under första världskriget. De stackars brittiska hegelianerna, som tidigare florerat, beskylldes för bristande patriotism och fick stänga butiken. De hade hjälpt Kaisern.
Vi är dock ännu inte framme vid den moderna dikotomin. Den blev möjlig först när ett antal unga franska filosofer, Jean-Paul Sartre bland dem, i slutet av 1930-talet plötsligt gick över till fienden och började studera tysk filosofi i form av Hegel, Husserl och Heidegger. Konsekvenserna blev, sett med brittiska ögon, katastrofala. Tidigare hade franska filosofer från Descartes till Bergson varit berömda för sin klarhet, ja, forna tiders fransklärare hävdade alltid att franskan i sig var klarhetens och förnuftsenlighetens språk. Med Sartre & Co blev det annat. Den ruskigaste tyska rotvälska översattes till franska. Inom några få årtionden var korruptionen total.
Efter andra världskrigets slut tröttnade britterna. Det var nu de på skarpen drog upp en demarkationslinje mot den ”kontinentala” filosofin. I Sverige framträdde samtidigt filosofiprofessorer som Ingemar Hedenius, Konrad Marc-Wogau och Anders Wedberg. De gjorde klart att det bara fanns en vetenskaplig och rationell filosofi, den analytiska. Den utövades i Storbritannien, USA och (om de fick bestämma) i Sverige. I Frankrike och Tyskland härskade den beklagliga ”existentialismen”, vars villoläror de unga studenterna varnades för att ta befattning med. Förutom att vara ovetenskaplig utmärktes denna filosofi av sin släktskap med fascism och nazism. Irrationella ideologier och antidemokratisk politik gick hand i hand, ansåg de som införde den analytiska filosofin i Sverige. Brittiska och amerikanska filosofer menade något liknande.
Eftersom beteckningen ”existentialism” inte var alldeles heltäckande valde man att i stället tala om ”kontinental” filosofi. Själva beteckningen förrådde det brittiska ursprunget. Ungefär som Huckleberry Finn i Mark Twains roman undrade britterna över varför fransmännen inte kunde tala som folk och uttrycka sig på ett begripligt språk. Tydligen, menade man, hade de något att dölja. Till Sverige fördes distinktionen mellan ”anglosaxisk” och kontinental filosofi först fram genom en avhandling i vetenskapsteori i Göteborg 1968 (skriven av den tyskfödde Gerard Radnitzky). Nu var det inte längre existentialisterna utan företrädare för den så kallade kritiska teorin i Tyskland som fick representera det kontinentala. De ”kontinentala” filosoferna tog naturligtvis inte alla tillvitelser liggande. Snart gick de till motoffensiv. Motoffensiven stärktes just kring året 1968, inte bara i Sverige utan runt om i världen. Den ”analytiska” filosofi som under loppet av 1900-talet hunnit bli förhärskande i Storbritannien och USA (en utveckling som fullbordades först efter 1945) identifierades med ”positivismen” eller ”den logiska positivismen”. Dessa ansågs därför ”anglosaxiska”. Det var något förvirrande eftersom de ursprungliga positivisterna uppstod i Frankrike (kring Auguste Comte) och de logiska positivisterna i Österrike. Detta betydde dock mindre. Mer avgörande var att ”positivismen” i 1968 års konjunktur identifierades med borgerlig filosofi. Förutom ”borgerlig” befanns den positivistiska filosofin vara perspektivlös, oengagerad, ointressant och hängiven den plattaste empiri. Den styrde en samhällsvetenskap som inte bara saknade teoretiska och revolutionära perspektiv utan perspektiv överhuvudtaget.
Marxismen från 1968 passerade förbi. I stället kom Michel Foucault, Jacques Derrida, Alain Badiou, Giorgio Agamben, Luce Irigaray, Emmanuel Lévinas, Antonio Negri och många andra. Men motsättningen till den ”anglosaxiska” filosofin fanns kvar.
Eller gjorde den det? Allt fler av dem som förknippades med ”poststrukturalism” och ”postmodernism” hörde hemma i Storbritannien och USA — Edward Said, Judith Butler och andra. I Frankrike och Tyskland uppträdde allt fler filosofer som tog avstånd från postmodernismen eller rent av anslöt sig till den analytiska filosofin. Kanske stod vi inför en situation där ”kontinental filosofi” (eller ”French Theory”) främst utövades vid amerikanska universitet?
Detta är förbryllande och kräver utredning. Vad är sålunda ”kontinental filosofi”?
Bästa svaret får man genom att gå till själva paradigmet för en kontinental filosof, således till Martin Heidegger. Mer kontinental än just Heidegger kan man inte bli. Samtida tyska eller österrikiska filosofer som Ernst Cassirer eller Rudolf Carnap var knappast kontinentala alls i en jämförelse. Senare franska filosofer som Sartre, Foucault, Derrida eller Lévinas är till stor del kontinentala på grund av sin beröring med Heidegger. Alla strider om den ”kontinentala” filosofin slutar förr eller senare med en ordväxling om Heidegger. Varför?
Tar man ett riktigt hårdhänt grepp om Heidegger kan man säga att han skilde mellan egentlig och oegentlig filosofi. Den egentliga filosofin företräddes av Herakleitos och Heidegger (och inte så många andra). De oegentliga företräddes i varierande utsträckning av övriga filosofer. Ofta kallade Heidegger det jag här kallar oegentlig filosofi för ”metafysik”, men eftersom nästan alla filosofer kallar sådan filosofi de ogillar för ”metafysik” säger detta inte så mycket.
Vad är det då som utgör skillnaden mellan den egentliga och den oegentliga filosofin? Enklast uttryckt kan det sägas att den oegentliga filosofin försvarar, men den egentliga filosofin ifrågasätter, ”normaliteten” (min term, inte Heideggers). Det är med andra ord normaliteten som är motståndaren. Detta kan låta konstigt men är i själva verket mycket enkelt. Normaliteten är för Heidegger den västerländska filosofiska traditionen, vetenskapen och tekniken. Den är det moderna Västerlandet överhuvud. Den är hela den vokabulär varmed det moderna Västerlandet uttrycker sina begrepp, en vokabulär som formeras genom den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet och genom 1700-talets upplysning, men som har rötter även hos Platon och Aristoteles. Det normala är också den parlamentariska demokratin, den moderna typen av offentlighet, borgerlighetens alla tänkesätt, den akademiska bildningen och kulturen.
Denna kritik mot normaliteten utvecklas givetvis hos Heidegger själv med en oändlighet av finess och skarpsinne. Här har den reducerats till en hanterbar schablon. Men det är bara när den kan reduceras till en hanterbar schablon som en filosofi kan gripa tag och få spridning. Så var det med Heideggers filosofi. Det var detta som gjorde honom anställbar. Att Heidegger anställdes i Tredje riket är väl känt och har upprepats närmast till leda. Weimarrepubliken var oegentlig, Hitler var egentlig, det var Heideggers mening för en tid. Han insåg dock snart nog att även nazismen var en del av den oegentliga moderniteten.
Det viktiga är att kritiken mot normaliteten lätt kan utvidgas. Den kan vara en kritik mot demokrati och borgerlighet, mot vetenskap och teknik. Men det ”normala” som bör förkastas kan också identifieras med det manliga (feministisk heideggerianism), med det heterosexuella (queerheideggerianism), med det europeiska (postkolonial heideggerianism), med det borgerliga (postkommunistisk heideggerianism), med modern produktion (ekologisk heideggerianism), med globaliseringen (antiplanetarisk heideggerianism) och så vidare.
Kan man då inte vara antiliberal och analytisk filosof på samma gång? Det kan man givetvis, men det är svårare. Inte heller är det omöjligt att vara liberal och ändå ”kontinental” filosof. Men inte heller det är alldeles enkelt. Man kan också uttrycka saken på ett annat sätt. Den borgerliga, anglosaxiska, positivistiska, analytiska filosofin (hur man nu väljer att kalla den) accepterar att det finns en sorts social verklighet som kan observeras, mätas, vägas, beskrivas och beräknas. Den är för handen, den finns där. Den ”kontinentala” filosofin i dess olika varianter räknar därjämte med en sorts antiverklighet, ett socialt mot-universum, som är den djupast verkliga och autentiska.
I marxismen är detta uppenbart. Där anses (med förebild hos Hegel) den sociala verkligheten vara dialektisk, det vill säga bära sin negation inom sig. Denna verklighet är vänd upp och ned, en spegelbild i vattnet, en fantasmagori. Den egentliga verkligheten finns inbäddad i denna skenbara verklighet. Så är det hos Marx, Lukács, Benjamin, Adorno, Marcuse, Sartre och andra.
I den heideggerianska traditionen förhåller det sig på likartat sätt. Normalverkligheten är oegentlig. Den egentliga verkligheten är bortglömd, men finns ändå som en anad möjlighet. I postmodernismen har själva verklighetsbegreppet underminerats, dekonstruerats, dialektiserats bort. Kanske kan man säga att alla dessa varianter av kontinentalfilosofi är former av sekulariserad religion. Religionen vägrar att acceptera den förhandenvarande verkligheten, ”denna världen”. Det finns en motverklighet som är den egentliga. Befrielsen är nära. Skillnaden mellan anglosaxisk och kontinental filosofi är på detta vis både ontologisk och politisk.
Är skillnaden mellan kontinental och analytisk filosofi på väg att försvinna? Är nya frontställningar på väg att ta dess plats? Har den animerade diskussionen om Heideggers så kallade svarta häften tagit luften ur tron på denne mästare? Framtiden får utvisa.
TEXT: Svante Nordin
Svante Nordin (f. 1946) är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Författare till bland annat Filosofins historia – Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen.
kultur@bulletin.nu
