Den kristna 68-vänsterns tongivande gestalter återfanns i någon mån inom de marxistiska bokstavsgrupperingarna, men i betydligt högre grad var de verksamma i den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (numera interreligiösa Tro & Solidaritet). 

På den internationella scenen stödde åsiktskollektivets medlemmar, oavsett partitillhörighet, regelmässigt totalitära regimer. 

När helst revolutionära blodsfanor höjdes, nävar knöts, slagord om jämlikhet skanderades och frälsningsbudskap proklamerades, trädde gestalter ur 68-kyrkans led fram för att förkunna att de hade skådat ett förstadium till Guds rike på jorden; i Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba, Tanzania eller Nicaragua. Det som för 68-vänstern i Västeuropa var löftesrika samhällsexperiment, var för miljontals kristna i tredje världen helveten på jorden.

I tidningen Profeten, en av den kristna vänsterns många skrifter, reagerade dock ibland någon avvikande röst mot diktatur- och våldskulten och kritiserade att regimer som mördar människor skulle vara värda något stöd : ”Varken Kina, Cuba, Albanien eller något annat land närmar sig ens minsta lilla likhet med ett Gudsrike här på jorden”. 

Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS) och dess tidskrift Kristet Forum var annars centrala spridare av det revolutionära våldets evangelium.

Idealisering av befrielserörelser låg även i linje med den internationella organisationen Kyrkornas Världsråds program. Om de kyrkliga kollekter som togs upp till Kyrkornas Världsråd skrev den nyliberale författaren John-Henri Holmberg: ”Är det inte någon slags falsk varudeklaration, detta att låta folk tro sig donera till spridandet av Guds ord – medan deras pengar i stället utnyttjas för kulspruteammunition i den historiska materialismens tjänst?” (Svensk Linje, 1/1981).

Den terrorklassade palestinska rörelsen PFLP tillhörde de väpnade grupper som uppmärksammades positivt i Kristet Forum. De kristna 68:orna gick i takt med sina profana kamrater. 

Forskaren Magnus Ranstorp uppmärksammade nyligen i magasinet Axess förbindelserna mellan den svenska bokstavsvänstern (KPML-r, SKP med flera grupper) och terroristorganisationer som IRA, RAF och just PFLP. 

Han beskriver hur samarbetet mellan vår inhemska ytterlighetsvänster och PFLP fungerade: ”Kontakterna främjades av en skytteltrafik av delegationer mellan Sverige och Mellanöstern, främst Libanon och Jordanien.” 

I Kristet Forum publicerades då och då reportage från resor som gjorts till Mellanöstern just i syfte att träffa dessa Israelfientliga och väpnade grupper. 

Det är viktigt att komma ihåg att den kristna 68-vänsters våldsbudskap vilade på en genomtänkt teoretisk grund. I den socialdemokratiska tidningen Broderskap (3/1970) återfinns en recension av Frantz Fanons antikoloniala manifest Jordens Fördömda. Intrycken av boken sammanfattas på följande vis: ”Det är hans argumentering för våldet som revolutionär strategi som djupast biter sig fast i ens medvetande”; en formulering som följdes upp med skrivningar om våldets renande, skapande och befriande verkan.

Fanon hade, som det beskrivs i Broderskap, klargjort att det icke-våld som förespråkades av många kristna som en väg för att lösa tredje världens problem var utsiktslöst. 

Det revolutionära våldet uppfattades som oundvikligt och som en väg till mänsklighetens frälsning. 

I kommande kolumner ska jag uppmärksamma ytterligare aspekter av 68-vänstern, en rörelse som hade ett avgörande inflytande i det svenska samhällets institutioner.

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria. Han är bland annat författare till 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017).