I en centralt belägen restaurang i lärdomsstaden Lund samlades för dryga två veckor sedan en krets allvarstyngda och diskussionslystna studenter samt några seniora akademiker och politiker. På de i kvadratisk form uppställda restaurangborden stod inte glas och tallrikar framdukade. Där låg i stället ett universitetspolitiskt manifest.

Vad som förenade de närvarande, inbördes olikheter till trots, var en gemensamt upplevd oro och olust över det fenomen som idéhistorikern Svante Nordin karakteriserar som den nya akademiska illiberalismen. Nordin ringar in begreppet i förordet till den svenska upplagan av Helen Pluckrose och James Lindsays internationellt uppmärksammade bok Cyniska teorier (Ex Tenebris förlag). Pluckrose och Lindsay beskriver ett förfall inom akademins värld orsakat av en till fanatism gränsande upptagenhet av ras, genus och identitet.

Lunds Universitet. Foto: Johan Nilsson/TT

Yttrande-, läro- och forskningsfrihet samt meritokrati behövs allt mer vid våra universitet och högskolor.

Sundeen: Fyra fundamentala friheter för Västerlandets kultursfär

Som så mycket annat i Sverige styrs bilden av förtryck och av förföljelse mera av ideologiproduktion än av fakta. Teorier framställda i marxistiska och postkoloniala teoriverkstäder väger tyngre än empiri. Det gäller såväl synen på historien som vår egen tid.

Alltsedan den långa 68-vågen av radikalism har självhat odlats i den västerländska världen. En ingående komponent är föreställningen att kristna tillhör världens överordnade och bär på en kollektiv skuldbörda. Missionären med sin Bibel och kapitalisten med sin penningpung. Sida vid sida, tillsammans hjälptes de åt.

Kyrka i Mosul vandaliserad av IS Foto: Magnus Wennman/Aftonbladet/TT

Förföljelsen av kristna stämmer inte överens med vänsterns maktanalys och förtigs därför.

Sundeen: Kristet lidande i medveten medieskugga

Har den svenska intressegemenskapen någonsin varit kladdigare? Åklagare, journalister, skådespelare – alla har de haft fingrarna i en och samma syltburk, skriver Johan Sundeen apropå Netflixserien ”Den osannolike mördaren”.

Med suverän mimik, kroppsliga konster och skickligt bruk av en komikers övriga register har Robert Gustafsson bjudit mig på många goda skratt. Under hans gestaltning av den framlidne Stig Engström – Skandiamannen – fastnar dock eventuella flin i halsen. Inte i första hand på grund av Gustafssons taffliga rolltolkning, utan genom underhållningsindustrins deltagande i stämplingen av en död man och dennes efterlevande före detta fru. I Netflixserien Den osannolike mördaren pekas hon ut som givare av tips avsedda att leda polisen på villovägar. Hustrun är med andra ord en statsministermördares medhjälpare.

Stig Engströms familjegrav. Foto: Patrik C Österberg/TT

Oavsett om Stig Engström mördade Palme eller ej är Netflixserien om honom en obehaglig exploatering av en död människa.

Sundeen: Den sannolika skenprocessen

Wokekulturens och talibanernas bildstormarnit har många likheter, så i det avseendet – men bara i det – hade Gudrun Schyman rätt i sitt talibantal, menar Johan Sundeen.

År 2002 stegade Gudrun Schyman fram till talarstolen på vänsterpartiets kongress. Blickande ut över auditoriet i Västerås gjorde hon – lika stridslystet, självsäkert som dogmatiskt – uttalanden om de förmenta likheterna mellan patriarkala strukturer i olika länder; stater som i de flesta människors ögon har föga med varandra att göra. Burkans Afghanistan är inte den korta kjolens Sverige.

Moderna Museet Foto: Stina Stjernkvist/TT

Wokekulturens och talibanernas bildstormarnit har många likheter.