Det är svårt för oss nutidsmänniskor att på ett levande sätt tänka oss in i det sekelskifte som ägde rum för mer än 200 år sedan. Vi måste tänka oss en tid där häst och vagn var det transportmedel som stod till buds. Naturligtvis fanns varken elektricitet eller telefon. Den första järnvägen med persontrafik öppnades 1825 i England. Rinnande vatten och fungerande avlopp var nymodigheter som kom i början på 1900-talet. De tidningar som kunde läsas av dem som hade råd kom alltså med postdiligens och från Amerika med båt. ”Senaste nytt” kunde vara veckor gammalt, ibland månader. Dessa människor var så långt ifrån våra snabba kommunikationer man kan komma.

Den franska revolutionen var inte en plötslig händelse utan en utdragen process som varade i över tio år, den måste rimligtvis ha varit det stora samtalsämnet bland aristokratin i alla europeiska länder. Ingen gillar ju att bli av med huvudet. Precis mitt i denna omvälvande tid levde Beethoven, 1770 till 1827. Visserligen var han en älskad gäst hos aristokratin, men samtidigt förvandlades han på grund av den nyfödda borgarklassen till någon form av egenföretagare. Han började sin bana som pianovirtuos och var piskad till detta av sin far, som hade underbarnet Mozart i tankarna. Stackars Ludwig skulle göra sin far berömd. Vid elva års ålder kunde han spela det mesta ur den stora samlingen Das Wohltemperierte Klavier av Bach utantill. För oss vanliga människor är detta fullständigt obegripligt. De flesta av oss som har spelat piano, kunde möjligen vid den åldern traggla oss igenom Für Elise och någon lättare sonat av Mozart, men knappast någon fuga ur Bachs svårspelade samling.

Den unge Beethoven fylldes av hat till alla former av auktoriteter, men fann tröst i musiken. Det är ganska konstigt, psykologiskt sett borde han ha hatat den och förknippat den med tvång och bestraffning. Men det gjorde han inte utan fann friheten i den istället. Han hade en förmåga att improvisera som våra dagars jazzpianister hade avundats. Antagligen satt han vid pianot dagarna i ända och flydde från den samtid han avskydde. På den tiden var det populärt att anordna ”dueller” mellan tidens virtuoser. De fick något tema av publiken, vilken sedan röstade om vem som hade fantiserat bäst över det givna temat. Jag har aldrig läst något exempel på att Beethoven gick förlorande ur en sådan ”strid”. Han sopade helt enkelt mattan med varje konkurrent. Ingen ägde hans genialitet.

Beethoven ville studera för Mozart och de skrev till varandra. Det är inte säkert belagt att Beethoven och Mozart någonsin träffades. Här finns det nästan inga källor men desto fler vackra och fantasifulla anekdoter. Hade de träffats så hade det kanske varit på någon vinstuga, för kärleken till vin var gemensam för båda. Det är inte säkert att dessa båda herrar hade haft ett enbart positivt inflytande på varandra. Båda hade dessutom samma burleska humor. I tonåren började Beethoven komponera på allvar, till en början i wienklassicistisk stil. Hans första sonat är tillägnad hans lärare Joseph Haydn och bär tydliga spår av denne. Men man anar ett dolt raseri mellan raderna, det som senare skulle bli hans specialitet: Att skapa ett mönster för att när lyssnaren är invaggad i trygghet dramatiskt bryta det. Redan i den tredje sonaten, även den tillägnad Haydn, börjar Beethoven få en helt egen stil som han sedan skulle utveckla och förändra under hela sitt liv.

Läs även: Harold Bloom: Monsterläsaren som mindes allt han läst

Den gryende borgarklassen imiterade så klart aristokratin. Det skulle vara flotta våningar med högt i tak och naturligtvis skulle alla fina flickor lära sig spela piano. Aldrig har det startats så många pianotillverkare som på denna tid. Det växte fram en efterfrågan på musik för detta populära instrument och Beethoven hakade naturligtvis på trenden. Han var redan berömd och lär ha haft hårda nypor när det gällde att förhandla med förläggarna. Med tiden blev han ganska välbärgad. Han hade skaffat sig det man med modernt språkbruk kallar för ”Fuck off-kapital”. Han blev oberoende och kunde göra som han ville, trots att han hade kvar sina vänner och välgörare i aristokratin. En sak kan man inte beskylla Beethoven för: att ”underhålla”. I stället ville han ”skaka om”. Allt detta experimenterade han med i sonaterna för efter godkänt resultat av laborationens utfall föras över till större publika verk, konserter och symfonier. Notbilden vimlar av ”subito” före en styrkeanvisning. ”Subito” är plötsligt på italienska. Hans flitiga användande av synkoper kan till och med få en skicklig jazzpianist att låta konventionell. Beethoven ”svänger” helt enkelt som ingen före honom.

Vi är vana vid från vår tids populärmusik att när en sångare går upp i tonhöjd gör han eller hon det också i styrka. Det sitter så djupt i oss, att vi skulle reagera omedelbart om någon gör det motsatta. Beethoven gör ofta just det motsatta, men då i en kontext som tjänar dramaturgin. Det får sin förklaring i sammanhanget, kan man säga. Som de flesta genier tycks Beethoven tänka: ”Vad händer om man gör tvärt om”? Det var det han pysslade med i sin lilla kemisal och därav alla hopskrynklade förslag. Beethoven utvecklas helt enkelt till en musikalisk dramatiker. För alla som inte är så förtrogna med Beethovens sonater, tänk på en bra skådespelare som till exempel Ernst Hugo Järegård. Ingenting går att förutspå, därför sitter man trollbunden. Precis sådan är Beethoven. Därför kan man tröttna på honom periodvis, men återvänder alltid och låter sig överraskas igen.

De flesta tonsättare som vi har lärt känna dem föddes ”färdiga” på något vis. Få människor kan höra någon skillnad på Chopins tidiga verk och hans sista. Samma med Bach och Schubert. På den punkten skiljer sig Beethoven totalt från de andra. Visst hör man att det är Beethoven, men vilken av dem? Beethoven, till skillnad från Mozart som aldrig hade en ändring i sina manuskript, gjorde massor. När han dog samlade man upp buntvis av förkastade skisser på golvet, hopskrynklade. Beethoven var en revolutionär som framför allt revolterade mot sig själv. Sonaterna var det laboratorium han kunde göra sina experiment med. Den första av hans pianosonater har väldigt lite att göra med den sista som pekar långt, långt mot framtiden. Tonspråket förebådar inte bara romantiken utan även jazz och impressionism. Tänk på den så kallade Månskenssonaten som inte ens har sonatform. Beethoven själv kallade den översatt ”Nästan som en fantasi”.

I tjugoårsåldern började Beethoven märka sin tilltagande hörselskada och omkring 1818 var han helt döv. Han kunde inte längre vara den ryktbare pianovirtuos han en gång var utan ägnade sig åt att komponera i sin tragiska tystnad. Från denna tid härstammar hans mest omvälvande verk. Det där är helt obegripligt för oss. Tänk er att Rembrandt blev blind och efter det målade sina bästa tavlor genom någon form av ”inre syn” som förde handen till penseln. Sällskapslivet blev naturligtvis mer eller mindre omöjligt, likaså att undervisa. Av någon anledning slapp Beethoven tinnitus, det blev bara totalt tyst. Men hans inre hörsel blev skarpare och skarpare. I takt med att han avlägsnade sig mer och mer från Wienklassicismen förlorade den konservativa publiken i Wien intresset. Den menade att han hade blivit skvatt galen till följd av dövheten. Beethoven å sin sida kallade denna publik ”pack och pöbel” med sedvanlig finkänslighet.

Han hade siktet inställt på den växande borgarklassen i Europa, framför allt Frankrike, och skrev för framtiden och sig själv. I Napoleon såg Beethoven en befriare och tillägnade honom sin tredje symfoni, Eroican. Denna beundran tog hastigt slut när Napoleon utropade sig till kejsare och Beethoven slet titelbladet med dedikationen från sin symfoni. Beethoven kan knappast ha varit en lätt person att umgås med. Han gillade Goethe och när han var ung fick han väl som så många andra en släng av den ”unge Werthers lidande”. Goethe och Beethoven träffades 1812 på en kurort, Teplice i Böhmen, nuvarande Tjeckien. Där befann sig också kejsarinnan Maria Ludovica med ett stort sällskap, några av alla dessa människor Beethoven mycket riktigt förutspådde att ingen skulle komma ihåg. De möttes. Beethoven tog tag i Goethe och sade ”gå inte åt sidan, fortsätt rakt fram med mig”. Goethe ställde sig naturligtvis åt sidan med hatten i handen, medan Beethoven själv plöjde rakt igenom sällskapet. Det måste ha skvallrats och skrattats åt detta så mycket att det till och med målades en tavla om den så kallade ”incidenten”. Efter detta slutade Goethe och Beethoven att ha kontakt, i stället blev det Schiller som inspirerade Beethoven. Goethe tyckte att Beethoven var en ociviliserad tölp och Beethoven tyckte att Goethe var en lismande lakej utan principer.

Läs även: Anteckningar om Schubert och hans Vinterresa

Temat i Beethovens nionde symfoni med den berömda kören är ju sedan 1972 signaturmelodin för EU, den så kallade ”Europahymnen”. Få verk har väl någonsin blivit så annekterade som Beethovens nia. Det är som om själva kraften i verket kan användas till att legitimera storslagna och gärna överstatliga idéer. Det är inte länge sedan ”Pastoralsymfonin” höll på att gå samma öde till mötes. Den skulle klinga världen över för att påminna oss om global hållbarhet och Parisavtalet. Det projektet förhindrades av pandemin, men möjligen hade Beethoven inte ställt sig avvisande. Han var ju i tidens anda en stor naturromantiker.

Man ska akta sig för att projicera allt för många allmänna revolutionära drag på Beethoven. Han var framför allt tonsättaren Beethoven och gillade pragmatiskt alla idéer och strömningar som gynnade hans verksamhet som självförsörjande kompositör. Han var en ytterst motsägelsefull person som man bäst lär känna genom hans musik och kanske allra bäst genom sonaterna, då även violin- och cellosonaterna. Det var frihet och kontraster han älskade. Under sin studietid sade han: Jag lär mig alla regler så noga som möjligt för att på det bästa sättet kunna bryta mot dem. Hans berömda ”sista ord” innan agonin började ska ha varit: ”Applådera vänner, komedin är över”.

Michael Söderberg, ingenjör och pianist.

kultur@bulletin.nu