Svenska riksdagsledamöter missuppfattar opinionen regelmässigt, visar ny forskning. Riksdagsledamöter tar oftare parti för rika och högutbildade. Resurssvaga väljare har svårare att få genomslag för sina åsikter.
Förstår politikerna vad väljarna vill? Att det finns en klyfta mellan eliten och folket kommer inte som någon överraskning för den som följt debatterna om exempelvis invandring, bilism, fängelsestraff eller vinster i välfärden. Men nu har forskare tagit reda på exakt hur djup och hur vid den klyftan är.
Den amerikanske statsvetaren Miguel M Pereira vid University of Southern California har jämfört svenska riksdagsledamöters uppfattningar om opinionen med vad väljarna själva tycker i exakt samma frågor. Hans artikel ”Understanding and Reducing Biases in Elite Beliefs About the Electorate” publiceras i ansedda American Political Science Review.
Studien utgår från de återkommande undersökningar som görs av de många flitiga statsvetarna i Göteborg. Riksdagsundersökningen (RDU) är en enkät riktad till ledamöterna i riksdagen som genomförts återkommande vid Göteborgs universitet sedan 1960-talet, vilket gör den till världens kanske främsta källa för att mäta exempelvis representativitet.
Pereira har jämfört svaren i RDU med väljaropinionen som den uppmätts av Valforskningsprogrammet (SNES) och SOM-institutet vid samma universitet. Studien omfattar ledamöter från sex val mellan 1985 och 2006 och i genomsnitt 4 865 respondenter från valmanskåren i varje omgång. Svaren rör 24 policyfrågor.
Riksdagsledamöternas kontakt med verkligheten försämras gradvis under mätperioden. 1985 kunde ledamöterna läsa av väljaropinionen korrekt i 78,2 procent av frågorna. 2006 hade verklighetsuppfattningen försämrats, då ledamöterna förstod sina väljare i enbart 65,4 procent av fallen.
Graden av missuppfattning varierar i olika frågor. Vid valet 2006, till exempel, uppfattade 92 procent av ledamöterna korrekt vad väljarna ansåg om privat sjukvård. Men över 60 procent missförstod samtidigt vad väljarna tyckte om upprustning av försvaret.
Oförmågan att begripa väljaropinionen följer de egna preferenserna. Riksdagsledamöterna överskattar systematiskt stödet för den politik de själva omhuldar, visar forskningen.
Vad värre är, tycks ledamöternas bristande verklighetskontakt följa ett klassmönster.
När valmanskåren delas upp efter inkomst, utbildning, yrke och bostad framkommer tydligt att ledamöterna har lättare att förstå högstatusväljarna, medan de saknar förståelse för de väljare som är resurssvaga. Riksdagsledamöterna representerar i stigande grad en tjänstemannaklass. De valda får allt svårare att förstå hur arbetarväljarna tänker.
Om en inflytelserik, välorganiserad eller allmänt välbeställd grupp tycker annorlunda än väljarna generellt, kommer riksdagsledamoten ofta felaktigt att tro att högstatusgruppen representerar folkmajoriteten, visar forskningen.
Varför missförstår politikerna sina väljare? Enligt studien beror missuppfattningarna dels på vilka åsikter politikerna exponeras för, dels på människans tendens att projicera sina egna åsikter på andra.
I så fall är detta glapp mellan väljare och valda ytterligare bevis för att representativiteten i det svenska politiska systemet har urholkats över tid. Politikens professionalisering må uppfattas som effektiv, men den har fjärmat den valda eliten från de vanliga väljarna.
