Mycket hänger på perspektivet. När vår fyrsitsiga Cessna lyfte kunde jag plötsligt få syn på det som fanns bakom den skogiga kulissen utmed vägarna: vi cirklade över kilometervida öknar, halvsterila grässtäpper och bombkratrar omgivna av de blågröna dalgångar som vi annars förknippade med West Virginia. På sina ställen blänkte vätskan som blivit över när kolet tvättats, en smet som enligt gruvbolagen snart skulle torka ut, men som fortfarande väntade i djupa dammar ovanför byarna.

Vi flög över Logan county; avröjda arealer, tillplattade, finmalda. Tekniken kallades mountaintop removal.

Man kom helt enkelt åt kolet genom att spränga bort bergstopparna och pulverisera dem och jämna ut landskapet med restmaterialet. En gruvdirektör inne i delstatshuvudstaden Charleston var nöjd med denna totalrenovering av en efterbliven bygd, där det snart skulle kunna byggas nyckelfärdiga hus och shopping malls på den släta marken.

Allt berodde på perspektivet. Var kolbrytningen räddning eller undergång? Vad betydde hundra arbetstillfällen om livsmiljön blev förödd? Som coal miner’s daughter, som i Loretta Lynns minnesvärda sång, var det inte lätt för Judy Bonds att gå emot sin historia – släktkalendern var fylld av arbetare, hennes far jobbade hela livet i en underjordisk gruva – och ta aktiv ställning mot den nya månlandskapstekniken, som tycktes grundad i en övertygelse om att USA var oändligt och att marken aldrig kunde ta slut.

En dag brast dammen ovanför byn Sycamore Hollow och dalen fylldes med beckmörkt vatten, slemmigt och oljigt. Judy Bonds delade ut flygblad, ringde lokalpolitikerna. Hon bodde i en trailer i Packsville, en by som upplösts av arbetslöshet och ångest. West Virginia hör fortfarande till de fattigaste delstaterna och när jag åkte med i Judys raggarbil, en vit Dodge med röd skinnklädsel, passerade vi byar med namn som Justice och War, med människor boende i hyddor, på madrasser med samma färg som jorden. Det var 2000-tal och man kunde knappt tro att det var sant.

En hel del har skrivits om hur politiker och medier så länge kunde missa eller missbedöma stämningarna som förde Donald Trump till makten 2016. När Thomas Frank tolv år tidigare gav ut sin bok What’s the matter with Kansas? hade rörelserna och förändringarna kunnat iakttas under lång tid, men hans skildring av hur en demokratisk delstat blev republikansk fick inte något riktigt fäste i de politiska miljöer där landsbygden var någonting man flög över på väg mellan mötena i Washington och San Francisco.

Uppfattningen har levt kvar, och inte sällan förstärkts, om landsdelarna med dålig internetuppkoppling som enbart ociviliserade avkrokar med murkna grenar flytande i bakvattnet. Den sista färden som gigantisk temapark. Sådant finns, men betraktar man utvecklingen från en utflyttningsby i Appalacherna kan det som sker i huvudstaden te sig lika främmande.

Det motsatta perspektivet, det ovanifrån, synen på dem där ute som märkliga och okunniga, vägledde häromdagen SVT:s reportageteam när det gjorde nedslag i gruvsamhället Man i West Virginia. Här skulle nu såväl den utgående presidentens tid vid makten som stormningen av kongressbyggnaden ges åtminstone en delförklaring. Vi fick möta en person som uppenbarligen förlorat tron på det mesta, från demokratin till kärleken – ”I huvudet på Trumpsupportern Todd” – och som i rubriken fick säga att Demokraterna är onda och dödar bebisar.

Omedelbart slog reportern fast: ”Han är en medelålders man utan utbildning.” Berättelsen blev sorglig, förstås, men redan från första bilden hade den bestämt sig för att bekräfta slentrianjournalistikens uppfattning om USA som ett förlorat land, som det inte går att försöka förstå sig på. Inte ens som snapshot från samhällets undersida kunde den bidra till någon annan insikt än att Todd mådde dåligt.

Jag träffade en gång en familj som flyttat ut i evigheten i Nevadas öken, in i ett hus som en gång tillhört Ponnyexpressen. ”Vi kom hit för att vi ville vara ifred”, förklarade kvinnan i familjen, ”det var ju det som var hela tanken med Amerika.”

Det perspektivet tänkte jag på när jag sa adjö till Judy Bonds och hörde henne sätta på musiken inne i sin trailer. All denna frihetslängtan; å ena sidan flykten från det gemensamma, å den andra flygbladen och engagemanget för att knyta ihop de upplösta trådarna.  

TEXT: Lars Åberg

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.