Det är fördummande för debatten när höga politiker som Nyamko Sabuni låtsas att inte förstå distinktionen mellan statistik på gruppnivå och utpekande av individer.
Jimmie Åkesson (SD) tweetade nyligen att ”Sverige behöver ett totalstopp för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning”. Häromdagen beskrev Nyamko Sabuni (L) detta i SVT Agenda som en ”generaliserande nedsättande beskrivning av sina medmänniskor”, och häromveckan menade hon att det var ”hätska utfall mot invandrare”. Men det är fördummande att beskriva detta som utfall mot invandrare, när uttalandet inte siktar på all invandring, utan bara den slags invandring som utgör en allvarlig belastning.
Inom många politikområden är det självklart att tala om specifika effekter från vissa grupper. Man talar exempelvis ofta om att män är överrepresenterade i våldsbrott och kriminalitet i allmänhet. Där förväntas individer i gruppen förstå att de inte är utpekade, utan att det är statistik det handlar om. Det handlar om samhällsanalys. Folk förväntas begripa det – särskilt politiker, kan man tycka. Det är fördummande för debatten när höga politiker som Sabuni låtsas att de inte förstår denna distinktion mellan statistik på gruppnivå och utpekande av individer.
Ibland anses det till och med vara acceptabelt med ett slags statistisk diskriminering som drabbar enskilda individer. Länge betalade unga män högre premie för bilförsäkringen än unga kvinnor, men EU har förbjudit premier baserade på kön. Kvar finns dock den statistiska diskrimineringen av unga, som får betala mer trots att den högre risken finns på gruppnivå, och inte på individnivå.
Det är förvisso önskvärt att försöka hålla nere statistisk diskriminering. Men sådan är i praktiken omöjlig att helt få bort ur samhället utan att orsaka nya orättvisor. När premier med kön som parameter förbjöds, så drabbades unga kvinnor av kraftigt höjda premier som inte motsvarade gruppens risk.
Flyktinginvandringen som helhet utgör en ekonomisk och social belastning för samhället. Det är fakta som varken går att, eller bör, förnekas. En genomsnittlig flykting kostar i snitt 74 000 kr per år under hela dennes livstid i Sverige, kom en ESO-rapport fram till 2018. Nyligen visade en svensk studie att ca 60 procent av dömda våldtäktsmän under perioden 2000-2015 är första eller andra generationens invandrare.
Sabuni argumenterade vidare mot Åkessons krav på stopp av all flyktinginvandring utifrån motiveringen att vi ger människor asyl av flyktingskäl utan hänsyn till kultur, och att det måste vara så. Enligt UNHCR var i slutet av 2019 inte mindre än 79,5 miljoner människor på flykt. Det säger sig självt att Sverige inte kan ta emot alla dessa på grund av den ekonomiska och sociala belastning det skulle medföra.
I praktiken är det så att bara en bråkdel av dem skulle kunna ges skydd i Sverige. De flesta kommer i stället att ges skydd där de befinner sig, i flyktingläger, tills de eller deras efterkommande har möjlighet att återvända hem. Eller så blir kvar där de hamnat, i närliggande länder. Det är oklart varför det skulle anses vara mer rättvist att låta en liten fraktion av dem komma hit, varav många skulle behöva mycket och dyr ekonomisk hjälp här, än att försöka ge skydd och mer rättvist distribuerad hjälp på plats, till en större andel i flyktinglägren.
Samtidigt är det som sagt önskvärt att inte använda sig av mer statistisk diskriminering än nödvändigt. Tidskriften Kvartal har skrivit om hur Kanada gått tillväga i sin migrationspolitik. Kanadensarna planerar för hur många de kan ta emot av en viss grupp flyktingar. De gör rejäla säkerhetskontroller på plats i flyktinglägren. De strävar mot att få balans i ålder och kön på migranterna som grupp. Kompletta familjer premieras.
För människor som inte bedöms kunna försörja sig själva har de ett sponsorsystem där ett företag eller organisation kan förbinda sig att betala för flyktingen under ett år. De har infört ett poängsystem där ”meriter som utbildning eller språkkunskaper i något av landets två officiella språk premieras”. På så sätt kan Kanada ha en ganska stor immigration utan att belastas socialt och ekonomiskt lika kraftigt som Sverige.
Man behöver alltså inte neka alla flyktingar från en viss grupp, utan kan selektera individer med bättre förutsättningar för integration. Ett annat enkelt sätt att undvika statistisk diskriminering men ändå undvika ekonomisk och social belastning är att ha försörjningskrav vid all slags migration till landet.
Det är dags att sluta upp med fördummande anklagelser om rasism och hätska utfall mot invandrare när man bara talar om statistiska effekter på samhället från olika slags invandring. Det är också dags att sluta låtsas att det skulle vara mer moraliskt att ta hit en liten fraktion lågutbildade flyktingar och försörja dem här, än att fördela skydd, mat, kläder och skolgång mer rättvist till en större grupp flyktingar på plats i lägren.
TEXT: Mattias Lindberg, krönikör i Bulletin.
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
