Förra året blev Sverige den största biståndsgivaren i världen, mätt i relativa termer. Enligt budgetpropositionen för 2022 kommer 52 miljarder kronor att gå till internationellt bistånd nästa år.

Lägger man till andra kostnader för internationellt samarbete, som EU-bistånd, blir biståndsramen sammanlagt 57 miljarder kronor. Detta kan jämföras med exempelvis rättsväsendet, som får knappt 62 miljarder.

Om Fredrik Segerfeldt fick bestämma skulle Sverige inte skicka något bistånd alls. Segerfeldt är borgerlig debattör och författare till bland annat boken Biståndets dilemman: därför bekämpar vår politik inte fattigdomen (Timbro förlag).

– Det finns inga belägg för att bistånd fungerar, däremot för att det undergräver utveckling, säger han till Bulletin.

Enligt Fredrik Segerfeldt är den viktigaste faktorn för långsiktig ekonomisk utveckling i ett land välfungerande institutioner – sådant som rättsstat, säkra äganderätter, en väl fungerande offentlig förvaltning och makthavare som tvingas bedriva en politik som gynnar det stora flertalet. Bistånd tenderar dock att försämra institutionerna och därför hämma utvecklingen och demokratin, menar han.

– Hur fungerar en stat? Jo, en elit utövar makt och befolkningen har ett slags relation till den här makten. Det är ett socialt kontrakt där folket betalar skatt i utbyte mot sociala nyttigheter. Men om pengarna kommer utifrån, då är eliten inte längre beroende av folkets välvilja eller skatteinbetalningar. Det försvagar bandet mellan medborgarna och eliten, fortsätter han.

Kan man inte ställa krav på mottagarna av biståndet om att de måste förbättra institutionerna?

– Det finns flera saker som gör det svårt. I Sverige har vi ett mål om att biståndet ska vara en procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Vad ska vi då göra av pengarna om vi ställer krav och inga av mottagarna säger ja? Sedan kan makthavarna säga att de lovar att göra något och så gör de inget, eller bara på pappret.

Gör mer skada än nytta

Fredrik Segerfeldt säger att bistånd nästan alltid gör mer skada än nytta. Det enda som ibland kan fungera enligt honom är katastrofbistånd, vilket är den typ av hjälp man skickar till länder när de har drabbats av exempelvis en naturkatastrof eller svält. Men även där finns det exempel på när saker och ting kan gå väldigt fel.

– Under folkmordet i Rwanda styrdes regimen av folkgruppen hutu. Sedan kom en tutsi-gerilla från Uganda och slängde ut folkmördarna som flydde över gränsen till östra Kongo. Många människor bodde i läger där och de översköljdes av bistånd och mat, säger han och fortsätter:

– Vad gjorde då folkmordsregimen som styrde i lägret? Jo, de beskattade sina invånare och tog merparten av det som kom utifrån i bistånd för att kunna finansiera fortsatta räder in i Rwanda och fortsätta folkmordet. Det här biståndet förlängde folkmordet.

Ett annat problem med bistånd, säger Fredrik Segerfeldt, är att de målsättningar som finns i det långsiktiga biståndet, vilket är det bistånd som inte går till katastrofer utan till diverse projekt, är anpassade till inrikespolitiken och till de frågor som ”trendar” för stunden. Nu handlar det till exempel om ämnen som jämlikhet, genus och miljö.

– Det görs inte en neutral analys av vilka problem som finns och vilka verktyg vi har som skulle kunna öka utvecklingen i mottagarländerna. I stället är det ”vilka frågeställningar och ämnen är politiskt korrekta för ögonblicket, i vårt land?”.

Kan det vara positivt med bistånd om man använder det till att stärka relationerna med ett land?

– Det finns inget uttalat syfte om att biståndet ska vara till för att Sverige ska få en starkare relation till ett mottagarland. Det står ingenstans att det ska vara så, säger Fredrik Segerfeldt.

Samtidigt understryker han att biståndet aldrig någonsin har varit frikopplat från resten av politiken, särskilt inte utrikespolitiken.

– På 70- och 80-talen när vi stod på Sovjetunionens sida i kalla kriget i Afrika finansierade Sverige en massa vänsterdiktaturer, baserat på Olof Palmes och socialdemokratins syn på konflikter i tredje världen. Det var uppenbart politiskt. Bistånd är aldrig opolitiskt.

Fri invandring

Vad kan västvärlden då göra för att hjälpa fattiga länder i stället för att skicka bistånd? Egentligen är hela den frågeställningen fel, menar Fredrik Segerfeldt. Det handlar inte om vad man kan göra i stället, utan om vad man inte ska göra.

– Vi vet med 90 procents säkerhet att bistånd i allmänhet hämmar utvecklingen, då är det en felaktig fråga att fråga vad man ska göra i stället. Om man redan från början gör skada handlar det om att sluta göra skada. Det gör man genom att sluta ge bistånd till regimer som inte är intresserade av sin befolkning, som tar pengarna, säger han.

Om frågan formuleras om till följande: Hur kan västvärlden bidra till utvecklingen av ett fattigt land?

– Problemet är att vi inte, varken med våld eller politiska medel, kan skapa goda kapitalistiska institutioner i fattiga länder. Det är inte vårt ansvar och vi har inte verktygen för det. Huvudgrejen är reformer i länderna själva. Sen ska vi tillåta fria flöden av varor, tjänster, kapital och människor.

Fredrik Segerfeldt säger att den enskilt betydelsefullaste insatsen som rika länder kan göra för fattiga i världen är att tillåta fri invandring.

– Det viktigaste policyverktyget vi har är att tillåta fler människor att flytta från dåliga institutionella miljöer till bra institutionella miljöer. Vi är så rika i förhållande till fattiga länder att de som sitter och tigger utanför Ica tjänar mer pengar på tiggeriet än vad de gör utanför Sverige.

Kommer alla personer att ha tillräckliga möjligheter till jobb och försörjning vid fri invandring?

– Varför skulle det inte finnas tillräckligt med jobb? I ett marknadssamhälle där man inte behöver ha stora bidragssystem och lägstalöner så löser det sig av sig självt. Hur tror du det fungerar när människor säljer cigaretter till varandra i en megastad i Brasilien?

– Det är inte så att en ekonomi har en given mängd jobb – om Sveriges befolkning halverades på tio år skulle det inte bli arbetskraftsbrist. Jobb handlar om att lösa andra människors problem, säger Fredrik Segerfeldt.

Är det inte ineffektivt om folk flyttar till andra länder? Är det inte bättre att länderna som det går dåligt för själva inför de reformer du nämnde?

– Jo, så är det ju, men ofta gör inte ledarna det eftersom de inte har någon lust. Deras drivkraft är inte att människor ska få det bättre eftersom systemet inte låter människorna utkräva ansvar av politikerna. Så det enda vi kan göra är att släppa in dem, och att investera i deras länder.

Det stora dilemmat

De svenska riksdagspartierna har en tydlig ideologisk prägel på biståndspolitiken. Mycket känns igen från inrikespolitiken.

Vänsterpartiet vill bland annat se skuldavskrivningar och vad partiet kallar för rättvisa handelsregler. Miljöpartiet vill inte oväntat att ett ”rättvist resurs- och miljöutrymme” ska vara grunden för det internationella samarbetet.

Socialdemokraterna vill bland annat att minst 50 procent av biståndet ska gå till kvinnor och barn. Centerpartiet anser att biståndet borde riktas till lokalsamhället och stödja exempelvis småföretagande.

Liberalerna vill att demokrati ska vara det ”övergripande målet” och att odemokratiska länder fasas ut som mottagare. Moderaterna vill att ”svenska värderingar” ska vara vägledande.

Kristdemokraterna vill ”kanalisera” biståndet via bland annat civilsamhället och Sverigedemokraterna vill satsa på återuppbyggnad av länder som har haft krig samt bidrag för frivillig återvandring.

I dagsläget finns det inget riksdagsparti som vill avskaffa det internationella biståndet. Moderaterna vill dock ersätta enprocentsmålet med en fyraårig budgetram och Sverigedemokraterna vill minska det från en procent till 0,7.

Om biståndet är skadligt, varför är det inget riksdagsparti i Sverige som vill avskaffa det?

– Politikernas mål är att vinna väljare, inte att följa forskningen. Merparten av svenskarna kollar på Rapport och ser fattiga barn med uppsvällda magar och om de sedan får höra att de inte ska ha några pengar på grund av något akademiskt scenario... Det blir oerhört svårt att kommunicera, säger Fredrik Segerfeldt.

– Sedan har vi det klassiska ”public choice”. För 95 procent av väljarna är bistånd ingen viktig fråga, men för fem procent är det en viktig fråga. Det skapar asymmetri – det finns några som kan kidnappa frågan för att de försörjs av den industrin, medan de flesta skiter i den.

Fredrik Segerfeldt avslutar med att peka på det som han kallar för det ”stora dilemmat” med biståndspolitiken.

– I min andra bok skriver jag att bistånd bara behövs där det inte fungerar och fungerar där det inte behövs. Det är biståndets stora dilemma.

Läs även: Biståndet höjs till 57 miljarder i nya budgeten