Det har blivit en sanning att dåliga skolresultat i utanförskapsområden beror på elevunderlaget: De duktiga och skötsamma har flytt och kvar finns strulpellar, bråkstakar, nyanlända och de som behöver extrainsatser. Det hörs en evig klagosång från politiker och skoldebattörer. Skulden läggs på den så kallade marknadsskolan – och det låter nästan som om enskilda skolor och kommunala skolförvaltningar inget kan göra.

Det är fullt möjligt att skolvalssystemet bör göras om och skolpengen justeras för friskolor, men utanförskapsskolorna kommer dras med ungefär samma problem alldeles oavsett. Därför är det lika bra att redan nu erkänna att lösningen ligger i förändrade attityder och nya arbetssätt.

Så hur gör man? Vad lyfter skolor där en förfärande stor andel lämnar högstadiet utan godkända betyg? Åsa Melander, som under tio års tid arbetade med skolutveckling i London, ger några tänkvärda svar i en rapport som publicerades av Timbro för några år sedan. 

I början av 2000-talet var resultaten i stadsdelen Hackney urusla och eleverna som hade möjlighet sökte sig till andra skolor, i andra stadsdelar. Men på bara ett decennium vändes utvecklingen. Betygen drevs upp ovanför rikssnittet, skolorna fick bra rykte och blev därför attraktiva även för studiebegåvade elever. 

Notera turordningen. Först höjdes kvaliteten på skolorna, sedan började de resursstarka eleverna att söka sig tillbaka. Inte tvärtom. 

För att höja kvaliteten krävs en kontraintuitiv strategi.

För att höja kvaliteten krävs en kontraintuitiv strategi. Ofta läggs nästan allt fokus på att hjälpa de svagaste eleverna, och det är förstås nödvändigt med sådan stödundervisning, men man behöver också göra satsningar på de starkaste eleverna. Det räcker inte att lyfta botten, varje grundskola måste också vara en språngbräda till de bästa gymnasierna.

Skolledaren är den enskilt viktigaste personen i den här omställningen. Och frågan är: Var är rektorn? På sitt rum, böjd över budget och personalärenden, eller i klassrummen? En administratör eller en pedagogisk ledargestalt? En rektor som vill vända utvecklingen måste finnas där undervisningen bedrivs, ständigt uppmuntrande och konstruktivt kritiserande. Det är kanske inte alla lärare som hoppar jämfota av glädje inför tanken på att bli bedömda och utvärderade, men på sikt gör regelbunden återkoppling att undervisningen blir bättre och arbetet både roligare och mindre ensamt. 

I Sverige, liksom i England, råder lärarbrist. Hur i all världen ska problemskolorna lycka rekrytera fler av de bästa lärarna? I Hackney vinnlade man sig om att lärarna skulle känna sig uppskattade, bland annat genom bra löner, betald ämnesrelaterad vidarebildning och goda karriärmöjligheter. Lockelsen i att vara med i ett drastiskt förändringsarbete under ledning av en skicklig och ambitiös rektor ska heller inte underskattas.

Helt och hållet avgörande är disciplinen. Det handlar om mobilförbud under hela skoldagen, om tydliga regler för hur man uppför sig i och utanför klassrummet, formulerade i kontrakt som både elever och föräldrar ska skriva under, och det handlar om konkreta påföljder som kvarsittning och indragna raster. Den som uppträder hotfullt ska givetvis stängas av, tillfälligt, eller om det behövs, för gott. Sådant som väktare vid ingången och kameror i klassrummen kan behövas om skolan inte på annat sätt kan garantera att elever och lärare känner sig trygga.

Den som uppträder hotfullt ska givetvis stängas av, tillfälligt, eller om det behövs, för gott.

Men disciplin innebär inte bara hårdare tag. Väl så viktigt är belöningarna. Priser och diplom bör delas ut ofta och generöst för att uppmuntra dem som sköter sig och anstränger sig. Det känns ovant i en svensk kontext – här ska ju ingen behöva känna sig sämre än någon annan. Men vänd på perspektivet: Vem som helst kan skärpa sig, vem som helst kan få en belöning.

Kommuner som vill vända utvecklingen i utanförskapsområden bör följa Hackneys exempel. Friskoleföretag som vill visa på sin egen samhällsrelevans måste givetvis etablera sig och driva riktigt bra skolor även i Bergsjön, Tjärna Ängar och Husby. Och utbildningsminister Anna Ekström måste omedelbart skaffa fram nya läroplaner som sätter faktakunskaper i centrum.

Så kan de värsta skolorna bli de bästa skolorna.